Om livet är pest — fyllan värmer bäst

Det finns inget som gör en anställd så glad som när företaget betalar. Särskilt om det är alkohol det handlar om. Som ett barn i en godisaffär sitter den för stunden uppsluppne anställde och dricker växelvis ur något av de fem glasen han har framför sig på bordet. En klunk Riesling här, en klunk Bailey’s där — all ilska över uteblivna löneförhöjningar och all irritation över att ha blivit fråntagen skrivbordsplatsen vid fönstret är som bortblåst.

Eftersom jag inte kan delta i den typen av aktiviteter längre orkar jag sitta på sidlinjen och titta på när kollegor fyllnar till i cirka två och en halv timme. Därefter lägger jag en halvtimme på att planera min flykt, och vid första lämpliga tillfälle drar jag mig diskret undan. Jag fick dagligen möjlighet att finslipa min taktik i förbindelse med den konferens jag var på i helgen.

 — Tyckte du att det var för mycket alkohol? frågade mig min nya och tydligen uppmärksamma chef efter helgen.

 — Nej, det går bra. Det är ju så det är på den här typen av arrangemang; man kan välja att dricka alkohol och man kan välja att avstå. Jag valde att avstå.

Ett fegt svar, kan tyckas, men jag har ingen avsikt att ställa mig i nykterhetens predikstol för att förkunna min lära för de som icke bett om att få höra.

Omvärlden tittar förfärat på när jag och min älskling monterar ihop vaggan, lägger vår anländande dotters små kläder i lämpliga lådor och skåp och sätter fram en liten låda att ha blöjor i: "Men herregud, tänk om det händer något? Tänk vad hemskt det kommer att vara att komma hem och se den där vaggan då?"

Ja. Hemskheten är så bottenlös att det svartnar för ögonen vid blotta tanken på att något sorgligt skulle inträffa. Så jämförelselöst fruktansvärt det vore. En frånvarande snuttefilt eller omonterad vagga skulle svårligen utgöra någon tröst.

Hade jag stått stark, omfamnat min älskling och börjat bygga upp det som rasat? Hade jag fortsatt att vara pappa och gjort allt i min makt för att begränsa och lindra tragedin som drabbat min familj? Hade jag vägrat bitterheten inträde i mitt liv, hade jag kunnat acceptera livets gränslösa orättvisa?

Eller hade det sovande odjuret i min mage vaknat till liv och kämpat med näbbar och klor för sin existens? Hade jag försvarslös stirrat ner i den bottenlösa hemskheten och låtit mig falla handlöst framåt med en systembolagetljummen öl i handen? Hade jag druckit självömkan halvliter efter halvliter och låtit sorgen vara min ursäkt?

Jag klarar inte av att föreställa mig att förlora min dotter nu. Av samma anledning är jag oförmögen att sia om min reaktion i händelse av att det otänkbara skulle ske.

Hela detta resonmang får mig att vilja kräkas av rädsla.

— Du utstrålar i hög grad att du klarar dig själv.

Den sympatiske och tillika behandlingsklinikanställde psykologen såg på mig med allvar i blicken. Han var en ung man, troligtvis yngre än mig, med snälla ögon och snygga kläder. Jag har bara mött honom vid ett tidigare tillfälle, och då hade han också allvar i blicken. Det verkade som att han ofta gestikulerade med fingrarna på ett vis endast en psykolog skulle få för sig att göra. Märkligt. Det måste vara något de lär sig på skolan.

— Det känns inte som att du ber om hjälp, fortsatte han. Jag får intrycket av att du är van att klara dig på egen hand.

— Din analys är nog inte inkorrekt, svarade jag.

— Det finns två huvudsakliga typer av alkoholmissbruksterapi: Antingen betraktar man alkoholism som en sjukdom och som problemet i sig självt, och då jobbar man med det som utgångspunkt. Man försöker lära sig att kontrollera sitt beteendemönster och att leva med sin sjukdom, helt enkelt. Eller så betraktar man alkohol som ett medel för känslokontroll. Det kan vara olika typer av känslor, kanske till och med alla typer av känslor, men oavsett vad så jobbar man genom att bearbeta eventuella bakomliggande orsaker. Vad tänker du om det?

— Jag är inte emot någonting. Det har gått några månader nu, och den första fasen är över. Okej, så jag har slutat dricka alkohol. Det gick bra. Men hur lever man utan alkohol? Det undrar jag, och där vill jag gärna ha din hjälp. Men jag ska erkänna att det smärtar att behöva bli en kliché, att du ska vara min psykolog och att vi ska sitta här och prata om problem jag inte visste att jag hade tills jag en dag ska bli mentalt frisk.

— Jo, kom igen, berätta om din barndom, flinade psykologen.

Vi skrattade högt en stund innan han fortsatte.

— Låt mig säga så här: Det är inte ofta man träffar sådana som dig. Det man försöker uppnå med patienter i den kognitiva formen av missbruksterapi, det har du gjort på egen hand. Du har knäckt koden, så att säga. Det är på sätt och vis anmärkningsvärt i sig, och på den fronten har jag inte mycket att tillägga till det du redan vet. Det blir bara olika sidor av samma mynt, och du verkar i allra högsta grad vara förmögen att göra det tankearbetet på egen hand. Däremot hade jag velat att vi träffades vid några tillfällen för att se om det kanske finns något annat jag kan hjälpa dig med. Vi kan ju prova. Om du vill.

— Ja, okej, jag är med. Jag känner ju en spontan motvilja, det måste sägas. För en timme sedan var jag bara alkoholist, men nu är jag dessutom psykiskt störd. Det känns som ett steg i fel riktning, log jag.

— Ja, men då kan det bara bli bättre, vet du, log han tillbaks. Jag sätter upp dig på en tid om en vecka så tar vi det därifrån.

Hur många alkoholister finns det i Sverige? Siffran varierar, och jag har hört allt från
50 000 till 900 000. Det verkar alltså variera kraftigt vem som räknas som alkoholist och vem som inte gör det.

Jag hade velat veta hur många svenskar som erkänt sin alkoholism för sig själv — hur många svenskar som har kommit till insikt om att alkoholen av överlevnadsskäl inte kan få finnas i deras liv längre. Jag hade helt enkelt velat veta: Hur många är som jag?

Det kan omöjligen vara så många som 50 000. Om så vore fallet så skulle var tjugonde svensk avhålla sig från alkohol av alkoholismskäl. Och jag bedömer det som mycket osannolikt att så är fallet. Jag baserar detta på att jag under mina dryga hundra dagar som nykter alkoholist har varit på julbord, nyårsfiranden, personalfester, födelsedagar och restaurangbesök utan att vid något tillfälle lyckats identifiera en enda person som verkat avstå från alkohol av samma anledning som jag.

Synd för mig, för jag tror det hade gjort det enklare för mig. Det är lite tröttsamt att "vara den ende" ibland. Speciellt när jag vet att jag inte är den ende.

Min dotter räcker ut tungan åt mig. Jag inbillar mig att hon ser ut lite som sin mamma, så som hon ser ut när hon räcker ut tungan åt mig. Det är svårt att avgöra eftersom bilden rör sig så mycket. "Man skulle kunna tro att ultraljudsbilderna blir tydligare och tydligare ju äldre barnet blir, men så är det alltså inte", informerar barnmorskan överflödigt. Hon har dock rätt. Min dotter är egentligen för stor för ultraljud nu. Det är bra, för då vill hon kanske snart komma ut. Och då ska vi äntligen få lära känna varandra.

När min älskling torkat av sig ultraljudsgelén och vi skrattande går tillbaka mot bilen och pratar om den nyss upplevda tungutsträckningen och hon säger att hon älskar mig, då är det löjligt lätt att leva utan alkohol.

Faktum är att det för det mesta är ganska lätt. Ledsagad av omtankens stadiga handtag tar jag mig förbi de små hinder som ibland kommer i min väg. Jag känner mig inte särskilt orolig för att ramla eller ens snubbla.

Så enkelt hade det inte varit om jag varit själv. Hade jag orkat övertala mig själv gång på gång om att ett liv i avhållsamhet varit den enda vägen att gå? Hade jag i längden klarat att tacka nej till omvärldens frekventa inviter att dricka om jag vetat att alternativet var att i min ensamhet äta ostbågar och se på underhållningsprogram på TV4?

Jag ska vara ärlig och säga att jag tvivlar på det.

Jag ska byta jobb och driva min karriär framåt, jag ska vara hövlig och snäll och slå av en prat med de som så önskar. Jag ska handla på vägen hem, köpa en reflexväst att ha i bilen, tacka nej till en inflyttningsfest och försöka hitta en trehjulig barnvagn med svängbart framhjul som inte kostar åtta tusen.

Jag ska gå på omvisning på BB och informationsmöte för förstagångsföräldrar, jag ska skriva färdigt en rapport före fredagen, jag ska gå förbi vårens första uteserveringar utan att sätta mig och ta en öl, jag ska fylla i alla hundra tusen fält i den icke-förenklade deklarationen jag fick som straff för att jag råkade starta företag i fjol.

Jag ska dra på skidtur med jobbet men gå hem istället för på after ski och jag ska köpa klistervallaborttagningsmedel och jag ska få ett motbud från min nuvarande arbetsgivare vilket ska försätta mig i ett moraliskt dilemma. Jag ska ta bort klistervallan från skidorna med mitt nyinköpta medel och jag ska bestämma mig för att inte byta jobb.

Jag ska försöka ta hand om min höggravida älskling som tuppar av ibland och har ont överallt och jag ska acceptera att jag inte lyckas vara ett så stort stöd för henne som jag hade velat.

Jag ska vara utled på att vara alkoholist och att tänka på det, prata om det och skriva om det. Först när stormen bedarrat ska jag ta upp tråden igen.

Idag när jag vaknade hade det mojnat lite.

De senaste dagarna har jag viftat bort tankar på alkohol när de kommit. Det har jag gjort av en enda anledning: Det måste väl för fanken finnas annat att tänka på. Jag har känt mig trött på att försöka förstå mig på min alkoholism, trött på att filosofera om alkohol och trött på att vara alkoholist. Bara för att det är tjatigt, alltså.

Vi var och spelade biljard igår, jag och Anders. Anders är en något avlägsen vän — en bekant, har han nog närmast blivit degraderad till — som man kan träffa och spela biljard med någon gång i månaden. Han brukar vinna biljarden och vi brukar i ärlighetens namn inte ha särskilt kul när vi träffas. Men igår var det helt annorlunda. Det var alldeles utomordentligt trevligt och mina långa stötar var som arkitektritade räta linjer och vinklar i total symbios. Utklassning, om jag får säga det själv. Något tursam men rättvis seger, hade kanske en utomstånde formulerat sig.

 – Kan vi inte ta en öl någon dag? undrade Anders när vi skulle skiljas åt.

 – Jodå, självklart, vi hörs, svarade jag.

"Jodå, självklart?" tänkte jag för mig själv när jag gick backen hemåt. "Nej fan, är du galen, jag är alkoholist, har du inte fattat det än?", hade ju varit more like it. Men sanningen är att jag orkade inte. Hade ingen lust att börja tjata om den där alkoholen igen, och absolut inte lust att stå ute i tio minusgrader för att förklara min situation för någon jäkla biljardbekant. Där går gränsen alltså.

Men kanske hade jag inte behövt säga "jodå, självklart".

Det är tre månader sedan jag slutade dricka, tre månader sedan jag tog kontakt med vården och tre månader utan att behandlingskliniken jag blivit remitterad till kunnat ta emot mig. Det är inget jag är bitter för — jag förstår mycket väl att vården inte kan ha konstant överkapacitet i händelse av att en ölentusiast som jag plötsligt vill ha hjälp med att byta hobby.

Men jag önskar att de hör av sig snart. Att jag ska få komma bort och prata med någon och att jag ska kunna gå ut därifrån en timme senare och tycka att allt känns lite bättre. Inte för att jag går runt och har det miserabelt, men för att jag vill driva processen framåt.

Jag avstår från alkohol för att jag måste, för att den gradvis bryter ner mig och förr eller senare hade förstört mitt liv. Det vet jag, och det är inget jag behöver hjälp med att förstå. Denna kamp är dock stundtals en aning energikrävande, och jag mottar tacksamt extern energitillförsel. Jag lever i tron om att behandlingskliniken kan utgöra en sådan. Förhoppningsvis har de snart möjlighet att ta emot mig.

Vi satt och surfade efter barnvagnar tillsammans och diskuterade för- och nackdelar med de olika modellerna. Vi pratade om svängbara framhjul och storleken på liggdelen och jag satt och nickade men försökte egentligen förstå mig på den där känslan i magen som kommer ibland.

Det är en känsla av längtan. En längtan efter en kul förfest, en runda vackra, gyllene, nyserverade öl som ska avnjutas i ett skrattande sällskap, en romantisk skål i solnedgången, ett dansgolv där alla släpper loss och har kul.

Det är en längtan efter något som inte längre existerar. Det slutade vara så för mig för länge sedan, och det vet jag så väl. Därför är det en längtan som inte låter sig tillfredsställas. Och när den lämnar mig låter den ett tomrum vara kvar.

Det är slalom på TV och "sändningarna presenteras av Carlsberg non-alcoholic". Det konsumeras väl ungefär lika många alkoholfria Carlsberg på en afterski som dito Pripps Blå på en midsommarfest, men det har det säkert tjatats nog om.

Låt oss istället tjata om att den danske bryggergiganten ju köpt upp de flesta skandinaviska bryggerier ett efter ett och att jag därför estimerar att cirka nittio procent av all öl jag druckit varit producerad av ett carlsbergägt bryggeri. Alltså vore det inte mer än rätt att de sa att "sändningarna presenteras av Carlsberg non-alcoholic, som i sin tur till stor del presenteras av ett stort antal Carlsberg alcoholics".

Jag och Marcus Birro känner inte varandra, och jag skulle kunna tänka mig att det är ganska många saker som vi inte alls har gemensamt. Han gillar italiensk fotboll, till exempel. Jag är helt ointresserad av fotboll, italiensk eller icke. Han har en bror som heter Peter. Det har inte jag. Och så vidare.

Det finns också en del saker som kanske inte kan kallas gemensamma, men som möjligen utgör en form av länk mellan oss. Han har exempelvis en kompis som heter Mats som jag hälsat på vid något tillfälle. Och så har han skrivit en bok som heter Flyktsoda, av vilken jag läst cirka de första åttio sidorna. Därefter tog jag med den på fisketur och glömde den vid en älvbredd. Ironiskt nog var jag full då. Ännu mer ironiskt är att jag inte är särskilt road av fiske.

Slutligen finns så en del andra saker som vi helt och hållet har gemensamt: Båda är alkoholister och båda är glada att de flyttat från sin tidigare hemstad Göteborg.

För min namnes del verkar glädjen över att ha lämnat sin gamla hemstad bestå av en befriande känsla av att äntligen ha fått lämna den stad där han så länge blivit systematiskt ignorerad, tillbakahållen och översedd av stadens kulturetablissemang. Det tror jag på. Det vandrar runt en icke oansenlig mängd talanglösa och hämndlystna kultur- och nöjesfigurer på morgontidningsredaktioner och kulturinstitutioner i Göteborg — det vet jag, jag har sett dem — och dessa har med stor säkerhet möjlighet att göra livet ganska surt för sådana de bestämt sig för att inte gilla. Kanske var Marcus ett offer för detta.

Vid något tillfälle läste jag en text Marcus författat. Den handlade om någon känd dansbandsgubbe och tillika alkoholist som alla trodde var nykter men som visade sig inte vara det. Hans dansbandskollegor med flera var besvikna på honom vilket föranledde viss förvåning från Marcus sida angående den generella bristen på förståelse av vad alkoholism innebär. Han skrev: "Ett fyllo är inte ansvarig för sin sjukdom. Men där emot för sitt tillfrisknande. Och vägen dit är alltid kantad av minst ett återfall. Man får inte återfall. Det är ingen som kastar en flaska efter en. Man TAR sig ett återfall."

Det låter högst rimligt. Det enda sättet jag skulle kunna ha ett återfall är om jag skulle välja att ta mig ett. Att jag inte skulle orka kämpa emot och vara duktig längre utan istället ta mig en fylla och kalla den ett återfall.

Så nöjd han hade varit då, alkoholisten i mig. Och så makalöst missnöjd jag själv hade varit.

Det går ganska bra att leva livet som nykterist. Det har sina tydliga fysiska fördelar, det måste verkligen sägas. Dessa märker jag först nu, eftersom jag upplevde en del biverkningar av antabusintaget. Men sedan jag slutade med antabus för ett par veckor sedan så känner jag mig nästan oförskämt frisk.

Jag börjar ana hur livet som nykter alkoholist är. Jag kommer förstås aldrig att glömma att alkohol existerar, det kommer aldrig att försvinna från mitt medvetande. Däremot tror jag mig veta att jag om några år kommer att ha en stabil alkoholundvikande refleks som gör att jag utan större insats motstår eventuella frestelser.

Men, nu och för alltid vet jag också att det hade varit löjligt gott att släpa ut en solstol i snön, knäppa upp skidjackan och ta av sig mössan. Fiska upp en iskall ölburk ur snön och öppna den med ett svagt pysande. Med ett leende acceptera Jägern som bjuds, nicka och skåla och skratta och luta sig tillbaks i stolen och låta solen värma huden och alkoholen värma magen.

Det kan jag aldrig göra igen, och det vore fånigt av mig att påstå att jag inte beklagar det.

Nu har jag haft samma dröm tre nätter i rad. Jag drömmer att jag har ett återfall. Att jag sitter i vardagsrummet och tar några öl. I drömmen har jag ändrat mig, i drömmen har jag bestämt mig för att det är så viktigt för mig att kunna dricka alkohol att jag får acceptera eventuella negativa konsekvenser detta medför.

Det är allt. Det händer inget mer i drömmen. Jag bara sitter där i soffan och dricker öl och tänker. Vilket i och för sig är ganska likt min tidigare verklighet.

Det är en mycket obehaglig dröm i all sin stillhet. När jag vaknar är jag livrädd och helt svettig trots att det är svinkallt i sovrummet.

I natt hoppas jag att jag får drömma om våfflor med blåbärssylt och grädde istället. Det kan ju inte vara för mycket begärt.

Jag är rusbenägen. Finns inget sådant ord? Då bestämmer jag att det gör det visst det, från och med nu. Ty detta är det ord som bäst beskriver den svaghet jag misstänker att jag har.

Att vara rusbenägen handlar inte nödvändigtvis om en flykt från verkligheten. Snarare är det ett sätt uppleva verkligheten with a twist. Det är däremot inte korrekt att beskriva rusbenägenhet som en förkärlek för sådant som får det att snurra i huvudet. Eftersom det verkar vara ett personlighetsdrag är det nog lite mer komplicerat än så.

Rusbenägenhet innebär inte att man glupskt kastar sig över alla former av substanser som får en att bli påverkad på godtyckligt sätt. Jag har aldrig stuckit näsan i en bensintank och skulle heller inte få för mig att softa ner med ostbågar och en sil. Men jag verkar ha svårt att begränsa mitt intag av socialt accepterade droger. Så om jag rört mig i kretsar där det varit accepterat med andra former av droger så hade jag säkert gjort mig beroende även av dessa.

Så var det till exempel med rökningen. De flesta började röka för att det var tufft, när de var fjorton. För dem var det en hård tillvänjningsprocess — att bli rökare föregicks av en lång period med vita Prince och grönt ansikte. Själv fick jag ett infall att ta en cigg först i artonårsåldern och blev omgående förtjust i den omedelbara kicken. Något illamående eller några förgiftningssymptom märktes aldrig av.

Det är alltså inte utan en suck av lättnad jag kan konstatera att det är en faslig tur att jag aldrig rört mig i kretsar med någon större tillgång till andra former av droger. Kanske har jag vår så kallade restriktiva drogpolitik att tacka för det, det hade ju varit fantastiskt. Förutsättningen för att det varit fantastiskt är förstås att det är bättre att vara nykter alkoholist än avvänjd heroinist. Det har jag ingen uppfattning om, och det spelar egentligen ingen större roll i detta sammanhang. Poängen är den för alkoholisten och heroinisten gemensamma nämnaren: Rusbenägenheten.

Att sluta dricka består till hälften av att börja sysselsätta sig med något annat. Det ska väl sägas att jag är lite osäker på proportionerna, men jag är helt säker på att avhållsamhet kräver påhållsamhet, alltså att man håller på med något annat istället för att dricka.

Min alkoholism kan med fördel liknas vid en jobbig kompis man helst vill bli av med; en påträngande, enträgen typ som ofta, gärna varje dag eller i värsta fall flera gånger varje dag, ringer och tjatar om att man ska hänga med på fest. Han är oförmögen att ta en hint, så om man låter bli att svara i telefon lämnar han bara ett långt meddelande. Varje gång.

På något sätt är det lite enklare att avfärda honom om man har en ursäkt. Då menar jag inte en ursäkt i stil med "jag är alkoholist" — sådant biter inte på honom — det måste vara en ursäkt som innebär att man inte kan, att man fysiskt inte har möjlighet.

Så värst avancerat måste det inte vara. Det duger gott med att man ska åka till IKEA och äta köttbullar, bygga färdigt sitt modellflygplan eller lära sig att spela klarinett. Vad som helst, bara det utgör någon form av tidskrävande aktivitet.

Om man i likhet med mig lagt en stor del av sin tid på fylla och bakfylla så uppstår förstås ett visst tomrum när man upphör att ägna sig åt dessa aktiviteter. Att bli nykter består knappast av ett beslut; det börjar med ett beslut som sedan följs av tusentals likadana, ett för varje gång han den tjatige jäveln ringer. Och han brukar ringa när man inte har något särskilt för sig.

Att tro att man ska vänja sig vid tjatet genom upprepning och ren passivitet, att parkera sig i hörnsoffans soffhörn och tro att Så ska det låta så småningom kommer att hjälpa en att bli kvitt tjatpellen, det känns som en farlig strategi. Sysslolöshet framkallar likgiltighet, och likgiltighet brukar vara en enkel match för tjatiga gamla kompisar som vill att man ska hänga med på fest. Då är det nästan bättre att åka ut till IKEA och beställa en medium köttbullar. De har kladdkaka med vispgrädde för fjorton spänn också.

Vi ligger i sängen. Hon lägger handen på min kind och hennes mun spricker upp i ett ömt leende. "Du är så fin", säger hon. "Du har så söt mun. Jag hoppas vår dotter får sån mun som du har."

Hon tar min hand och håller den mot sin mage. Där inne är det som vanligt full aktivitet. "Känn här", säger min älskling och flyttar min hand till en punkt strax till höger om sin navel. "Jag tror det är foten", nickar hon, och det tror jag också.

"Du kommer att bli den bästa pappa man kan önska sig", viskar hon, och jag tänker att jag ska göra allt jag kan för att profetian ska bli sann. Vi ligger kvar i sängen en stund, alla tre. Vi älskar varandra.

I ett mörkt hörn i andra änden av rummet står en man med en påse öl i handen och tittar på mig. "Kom!", mimar han och flinar. Han gestikulerar att jag ska komma bort till honom. Jag har sett honom förut, han står där ibland. Han gör inte så mycket väsen av sig och brukar gå om man ignorerar honom. Jag tror att han kom oftare förr. Åtminstone känns det så.

Jag hoppas han tröttnar och lämnar mig ifred för gott snart. Jag vill inte ha med honom att göra. Jag ska bli den bästa pappa man kan önska sig.

Sedär, nu gick han. 

Jag och Erik var de enda cafégästerna på hela uteserveringen. Vår vänskap var egentligen över sedan länge, men nu hade jag bestämt träff med honom för att berätta något viktigt.

Det var sommaren 2003 och under våren hade jag fått smällpunka på livet. Denna sommar pågick mitt allra första försök att sluta dricka och övervinna min alkoholism, även om jag tror att jag då kallade det för "ett alkoholproblem".

Försöket skulle pågå i cirka två månader för att därefter avslutas med en sjudagars one-man-fylleshow i La Manga, men det var åtminstone ett första försök. Utan ett första försök kan det inte komma ett andra, eller för den delen ett tredje.

Min nyvunna insikt om att allt kanske inte stod rätt till med mig och alkohol hade sitt ursprung i en fråga jag fått av någon som brydde sig i början av sommaren: "Har du någonsin tänkt över ditt drickande?" Frågan skulle visa sig utlösa en lavin som inte skulle stoppa på flera år.

Vi hade varit så goda vänner, jag och Erik, att jag ville berätta för honom om den förändring som inträffat i mitt liv. Och när jag berättat färdigt så satt han där med ljusrosa ögonvitor och en tår i varje ögonvrå. Han nickade sakta för att visa att han redan visste. "Förlåt att jag inte har sagt något", sa han. Han såg ledsen och nästan lite ynklig ut.

Kanske skämdes han. Han vill uppfattas som en rakryggad och rättskaffens man. En sådan som renoverar köket och inte räds tuffa beslut så länge de är riktiga och nödvändiga. En pålitlig man av hög moral som inte vänder kappan efter några vindar. Och han gör ett gott jobb i att leva upp till allt det där.

Därför är det svårt att förstå att han inte en enda gång under vår vänskap lyckades ge uttryck för den vetskap han nu sa sig besitta. Vi hade varit nära vänner som pratade om det mesta. Men aldrig hade han lyckats få fram ett "jag är lite orolig för ditt drickande" eller "vad tänker du om det här med alkohol egentligen?".

Kanske var det oförmögenheten i att få fram dessa ord som var anledningen till att han valt att avsluta vänskapen. För så var det. "Det funkar inte, vi kan inte umgås längre", hade han sagt.

Det är länge sedan jag slutade sörja vår vänskap. Vi hade många bra stunder tillsammans, men jag vet nu hur totalt avhängig jag är av att de som är mig nära säger till när de anar fara å färde. Närstående som vågat uttrycka sin oro har varit mitt skydd mot att ramla och slå bakhuvudet i rännstenen. Utan dem hade aldrig något första försök funnits. Och utan ett första försök kan det inte komma ett andra, eller för den delen ett tredje. Och få är de problem som får sin lösning utan försök.

På Uppsala universitet har en forskargrupp i dagarna slutfört en studie av genetiskt betingad alkoholism och depression. Forskarna har tittat närmare på generna MAOA och 5-HTT som bägge påverkar hjärnans hantering av olika signalsubstanser.

Jag vet i runda slängar ingenting om gener, men dessa två, MAOA och 5-HTT, finns tydligen i både lång och kort variant. Studien visar att pojkar som har den korta MAOA-varianten och dessutom växer upp i en psykosocialt dålig miljö i högre grad riskerar antisocialt beteende och hög alkoholkonsumtion. "Jag vågar påstå att vi står inför en revolution", säger professor Lars Oreland till Svenska Dagbladet angående upptäckten.

Det måste vara min undermåliga genetikkunskap, men jag förstår inte alls varför detta är en revolution. Jag är glad och tacksam för forskargruppens arbete och Lars Orelands optimism, men såvida det inte finns ett botemedel mot korta MAOA-gener eller dåliga uppväxtmiljöer så kvarstår väl problemet? Eller har jag missat något?

Var rubriken obegriplig?

Redan innan han utgjorde ena halvan av Olle & Helge hade Sven Melander tagit sig in i den svenska folksjälen i skepnad av alkoholiserad charterturist, fast då som Berra i Sällskapsresan. Berra hade som semestersysselsättning att planlöst irra runt och leta efter Peppes Bodega. "Man var ju nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig!" sa Berra, och alla skrattade.

I det här fallet är det väl en fråga om ordval, misstänker jag. "Jag hade sån jävla ångest i morse att jag var tvungen att ta mig en återställare, och eftersom jag inte kunde sluta så drack jag mig full igen!" sa inte Berra eftersom det inte är roligt då.

Och sådär är det ju. Alla tyckte att Olle & Helge var roliga, men ingen tycker att mannen som ligger och sover i sitt eget urin är lika underhållande. Alla skrattar åt James när han går igenom samma procedur varje nyårsafton, men ingen blir glad av att se sin pappa göra detsamma. Det är svårt att förstå sig på gränsen mellan att vara rolig och att inte vara det, och det är en hårfin gräns. Jag borde veta, jag som oavsiktligt gått över den så många gånger och sett min publik förvandlas till pöbel.

Min hjärna har ett fel och kan inte förstå att tre snapsar är positivt men tio är negativt. Den kan inte förstå att öl är passande en lördagsnatt men högst opassande endast åtta timmar senare. Den vet att omedelbar bot och bättring ryms i färgglada aluminiumcylindrar och blir glad och upprymd vid åsynen av sådana. Av samma anledning blir min hjärna besviken och irriterad när den blir berövad cylinderns innehåll.

Min hjärna har min sympati. Det kan inte vara lätt att begripa varför jag skrattar när Olle bekymrar sig över procenten när jag egentligen borde bekymra mig över att jag skrattar åt Olle.

Ibland kommer minnen flygande från ingenstans och landar på min axel. Som i morse, i duschen. Jag kom att tänka på den där gången då jag skulle på bostadsrättsföreningens årsmöte.

Om jag inte missminner mig var det en vårdag i april och det var ganska fint väder. Sådant firas med en öl, eller om det kanske till och med var fem. Sen cyklade jag ner till lokalen där vi skulle samlas och tog en kopp kaffe och gick och satte mig. Det måste osat alkohol om mig, jag luktar ju så när jag druckit.

Under mötet avbröt jag ibland och tog till orda. Oförmögen att hålla en tanke för mig själv tvingades mina grannar att lyssna på alla mina åsikter och uppfattningar om allt från fontänen på gården till oredan i cykelrummet.

Så otroligt pinsamt, så otroligt löjligt. Jag skäms för mitt uppträdande och jag har ingen ursäkt. Alkoholist eller inte — mitt beteende kan inte tillfredsställande förklaras. Det hade inte varit en övermänsklig ansträngning att fatta det korrekta beslutet att vänta med ölen till efter mötet. Eller att dricka ölen men skita i mötet. Men det gjorde jag alltså inte.

Skuldbördan är helt och hållet min och att det i min mage bor en törstig pajas är endast en lätt förmildrande omständighet. Herr ordförande, ärade mötesdeltagare: Jag beklagar mitt ohövliga och klandervärdiga beteende. Det var högst respektlöst av mig.

Vi satt i varsin fåtölj och tittade på I shouldn’t be alive på Discovery.

– Nu är det länge sedan jag drack, sa jag stolt och tittade bort mot min älskling.

– Ja, det är bra, svarade hon med ett leende.

– Så här länge har jag aldrig gått utan att dricka.

– Det är bra, ja.

– Och ingen rökning eller nåt heller. Duktigt, va?

– Ja, absolut.

– Jag menar, det har ju gått säkert två och en halv månad nu!

– Ja, jättebra. Jag har ju inte heller gjort något av det där på en stund. Det är väl cirka sex månader för mig, sa hon med ett leende och höll sig runt magen som börjar bli ganska stor nu.

– Mmm, sa jag.

Jag bestämde mig för att inte säga något mer på en stund.

Om man som förälder vill att ens barn ska dricka oftare, mer och dessutom börja med detta i en lägre ålder än genomsnittet så ska man ge barnet alkohol hemma och kanske också fungera som barnets langare, visar forskning (se till exempel här eller här).

• Du tänker: "Vi ger grabben ett glas rödvin till entrecôten så att han ser hur man ska bete sig med alkohol."
  Grabben tänker: "Mina föräldrar tycker det är okej att jag dricker trots att jag bara är femton."
• Du tänker: "Om han får med sig fyra öl så håller han sig undan hembränt."
  Grabben tänker: "Fan vad bra! Ikväll blir det fyra öl och en halva hembränt."
• Du tänker: "Jag tror det är lite för tidigt att ta upp det här med alkohol med honom. Han är fortfarande så ung att det nog inte blir aktuellt än på ett par år."
  Grabben tänker: "Mina föräldrar är sjukt fetlurade."

Nu ska jag själv bli pappa, och jag skulle redan nu vilja ha på plats en framgångsrik föräldrastrategi för att undvika eller åtminstone minimera risken för att min dotter ska råka ut för någon form av negativa konsekvenser vad gäller alkohol.

Enligt principen om att "barn gör som du gör, inte som du säger", kan vi som föräldrar erbjuda en uppväxt där alkoholanvändningen inskränker sig till något enstaka glas vin av hennes mamma ibland. Hon kommer att få veta varför hennes pappa inte dricker, även om det kanske inte är rimligt att begära att en tonåring ska avstå från alkohol bara för att hennes nyktre alkoholist till pappa säger att att alkoholism är genetiskt betingat. Hon kommer knappast att ha något barskåp att stjäla ur och hennes föräldrar kommer att vara nyktra varje fredag- och lördagkväll när hon kommer hem.

Men sen då? Maken till ofärdig strategi har världen aldrig skådat.

Jag skulle flytta några filer från en dator till en annan och grävde av denna anledning fram min gamla mp3-spelare ur gömmorna. Innan jag tömde den på innehåll fick jag en impuls att undersöka vad som fanns på den.

Reggaemusiken som flödade ur hörlurarna förflyttade mig tillbaks i tid för en stund. Jag var tillbaks i sommaren 2006, den sommar då jag tog varje tillfälle som gavs att gå upp till den där gräsplanen vid fästningen med en filt och en påse öl. Sen satt jag där från sen eftermiddag till sen kväll och fantiserade och lyssnade på musik och drack öl och tittade ut över staden.

De första gångerna kunde jag lite smått undra vad övriga gräsplansbesökare måtte tänka om den märklige unge mannen som gömd bakom sina solglasögon satt där helt själv, timme ut och timme in, och hällde i sig kopiösa ölmängder. Men det släppte undan för undan, och mot slutet av sommaren kunde jag inte brytt mig mindre om vad någon tänkte.

Jag minns att jag tyckte att det var så skönt, så befriande att sitta där. Men att nu höra ledmusiken till sommaren 2006 gav mig nästan rysningar. Det kändes så obehagligt att bli påmind om hur det var för inte särskilt länge sedan, och det är sorgligt att tänka på hur mycket jag tyckte om att gå upp till fästningen med min ölpåse för sätta mig under korkeken och pissa på blommorna.

Tusen tack för all hjälp. Du har fungerat som en mental coach och i egenskap av sådan har du varit ett stort stöd och du har underlättat för mig att stå fast vid mitt nödvändiga beslut att inte dricka. För detta är jag dig evigt tacksam, och självklart får du använda mig som referens i framtiden. Jag kommer givetvis att rekommendera dina tjänster till alla som frågar.

Men hur tacksam jag än är för din hjälp så känner jag att jag vill klara mig på egen hand framöver. Det har känts tryggt att ha dig som ett skyddsnät mellan mig och den stenhårda manegen, men även om jag inte är fullärd så har vi ändå tränat så pass mycket att jag tror jag klarar mig utan dig nu. Du vet ju hur det är, förr eller senare måste jag ändå lita på min egen förmåga; på cirkusföreställningar finns inga skyddsnät.

Så, återigen tack, Herr Antabus. Oroa dig inte för mig, det går säkert bra det här. Önska mig lycka till!

PS. Jag lovar dig här och nu: Om jag känner minsta antydning till att behöva dina tjänster igen så kommer jag kontakta dig omgående. Men det hoppas jag förstås att jag slipper göra. DS.

Den började bra, den där julfesten på hotellet för två år sedan. Veckan innan hade jag köpt en ny, jättefin kamera och jag erbjöd mig att gå runt på festen och fotografera alla hundrafemtio deltagare.

Jag hade det riktigt bra där jag gick runt bland borden med vågor i håret, vatten i knäna och rödvin i blodet. Jag var trevliga killen som kände alla. "Hejhej… Nämen tjena! Hallo! Hej, har ni det bra?" var orden som kom ur min mun likt en hövlighetsversion av tourettes. Jag ömsom kameraknipsade, ömsom skålade. Ömsom vin, aldrig vatten.

När festen flyttade från matsalen ner i puben reagerade jag på att folk verkade så fulla. Därför är det kanske ännu svårare att förstå hur jag i loppet av någon timme lyckades supa mig ikapp, förbi och till sist varva övriga festdeltagare. Och då ska man hålla i minnet att de andra var ganska långt ifrån nyktra.

Det ingår i konceptet att jag inte riktigt vet vad som hände under de påföljande timmarna. Jag har en svag minnesbild av att jag vinglade ut från festen och att jag hade svårt att fokusera blicken. Jag hade kameran runt halsen men hade glömt kameraväskan någonstans. Jag visste att det skulle vara omöjligt att försöka leta upp den — den låg säkert gömd tillsammans med min självrespekt — så jag bestämde mig för att det var lika bra att glömma den och fortsätta gatan fram istället.

En öl måste man ju ha, så jag gick en på en bar som var ganska tom denna söndagkväll. Jag kände bartendern, vilket säkert gjorde det svårare för honom att säga att jag inte kunde få någon servering, att jag kunde få ett glas vatten men att jag sen var tvungen att gå, nej, ta en taxi hem och det omgående. "Nejdå, det går bra", sa jag och så rasade jag ihop bredvid baren och vakten kom och plockade upp mig och var väldigt varsam och sa att jag var tvungen att gå ut nu men att jag skulle vara försiktig och att jag behövde gå bort till taxifickan där borta och åka hem.

Jag fick ingen taxi, eller så försökte jag inte, men i vilket fall så gick jag hem. Halkade några gånger i snöslasket men det gjorde inget, för ingen såg mig, inget såg jag och inget gjorde ont. När jag kom hem så somnade jag på hallgolvet och vaknade på måndagsmorgonen av att killen jag delade lägenhet med väckte mig och frågade hur det var med mig. "Bra", sa jag. "Herregud, jag tror aldrig jag sett dig så full som inatt", sa han lite bekymrat. "Jaså", sa jag och reste mig från hallgolvet och gick upp och la mig i soffan istället.

Klockan elva vaknade jag av ett solspjut i ögat och jag reste mig upp och visste direkt att jag borde varit på jobb för länge sedan. Jag hade lovat att ta morgonpasset i konferensavdelningen på hotellet, men som tack för inbjudan till den generösa julfesten satt jag alltså fortfarande hemma, fyra timmar försenad och fortfarande lätt berusad. Jag gick in i köket, öppnade kylskåpet och plockade ut en öl. Öppnade den, tog tre klunkar och ringde sedan hotellet och sa med iskall röst att jag inte kunde komma och att det mesta var förberett men att det behövdes att någon gick och låste upp dörrarna och satte in vatten på konferensrummen. Vi sa hejdå och jag visste att jag aldrig mer skulle visa mig på hotellet och ångesten gjorde ett försök att krypa in i magsäcken på mig så jag tog två klunkar till och plockade med mig en reservöl ur kylen innan jag gick tillbaks och la mig på soffan och somnade.

Det skulle dröja en dryg vecka tills jag skulle klara av att se någon i ögonen igen, och det skulle dröja mindre än två veckor tills jag skulle bli ungefär lika full igen. Och om du tycker det verkar helt obegripligt att någonsin dricka igen efter en historia som den jag precis berättat, då är det bara att gratulera, då är du inte alkoholist.

Säkerhetskontrollen på flyget skärptes ju för ett tag sedan, som bekant. Inga vätskebehållare som rymmer mer än en deciliter vätska får medföras genom kontrollen, och de eventuella tillåtna vätskebehållare som passageraren vill ha med sig i handbagaget måste förvaras i en genomskinlig plastpåse som kontrolleras separat.

Besvärligt, tänker den friske. Ve och fasa, tänker den inrikesflygande alkoholisten. Den senare kategorin vet att på inrikesflygningar ska man vara tacksam om man får så mycket som ett glas ljummet vatten, men det har ju inte varit något problem så länge man har kunnat ha med sig starkare doningar själv. Men sedan en tid tillbaks är det alltså slut på det, såvida man inte vill se ut som en idiot och komma travandes genom säkerhetskontrollen med ett tolvpack souvenirflaskor i en genomskinlig plastpåse. Jävla Al-Qaida.

Skämt åsido så är dessa de tankar som far genom mitt huvud i väntan på att passera säkerhetskontrollen: Hur kan man göra för att få med sig alkohol i någon form ombord på flyget? Jag hoppas och önskar att jag en dag slutar med att reflexmässigt försöka lösa den här typen av problem.

I morgon ska jag på återbesök till min husläkare. Jag undrar vad han tänker om mig. Jag undrar hur det kommer att låta vid middagsbordet hemma hos honom imorgon?

Älskling, jag måste bara berätta om en patient jag har. Första gången kom han in på kliniken och såg ut som sju svåra år. Sedan satt han där med mössan på inomhus och babblade om sina problem som om någon lagt på honom pengar. Jag försökte ju omgående lura iväg killen till pingstkyrkan och LRF och allt jag kunde komma på, men han gick inte på den lätte. Han gick först när jag lovat honom ett behandlingscenter.

Så fyra veckor senare kom han tillbaks igen, alldeles före jul. Lika snacksalig som förra gången och även denna gång med en färdig diagnos på sig själv och i stort sett ett färdigskrivet antabusrecept han ville jag skulle signera på. Ja, det är sant. Han är helt otrolig, den här killen. Någon borde ju helt seriöst spärra internet för honom.

Så idag när jag kommer till jobbet så ser jag att han ska komma igen. Han är dagens första patient! Jag var förberedd på det värsta när han kom in, men vet du vad som hände? Jag frågade honom pliktskyldigt hur det gick med honom, och då sa han bara:  "Skitbra, kan du kolla på min rygg om du ser några suspekta leverfläckar?"

Jag höll ju på att tappa hakan. "Leverfläckar?" sa jag. "Ja, jag har några konstiga leverfläckar där som du måste kolla på så att det inte är cancer i dem", sa han, "för jag har så mycket att leva för nu". Har du hört, älskling? Vad ger du mig för den?

Janice Dickinson är på TV och berättar om hur hon i början av sin påstådda karriär drack två glas champagne och därefter gav sig ut på catwalken under en Valentino-show. Hon uppmärksammade dessvärre inte catwalkens slut utan fortsatte enligt egen utsago ut över kanten och landade i knät på Sophia Loren och Marcello Mastroianni, efter vilket hon aldrig mer fick några Valentino-uppdrag.

Se så illa det kan gå för den som dricker! Det är tydligt att den som är oförsiktig med flaskan riskerar att till slut sitta där och skriva om Janice Dickinson.

I en veckas tid hade snön vräkt ner över det pyttelilla kustsamhället och förvandlat sommaridyllen till en vinteridyll. På lyktstolpen utanför huset satt en havsörn som fullständigt ignorerade de två kråkor som tillsammans försökte skrämma bort den. Det var ett fascinerande och komiskt skådespel.

Det var jag och min älskling och vår vän och vi satt i långkalsongerna och åt upp vårt ägg och bacon. Efter att ha tagit på oss varma ytterkläder hämtade vi den fina gamla sparken inne i boden och vi ställde oss på den alla tre och gled sakta ner för backen och bort mot butiken som snart stängde eftersom klockan började närma sig tre denna lördagseftermiddag.

Jag kände ingen oro, ingen rädsla och ingen ånger. Jag hade inga hemligheter och ingen jag inte skulle berätta dem för. Jag var inte trött och ville inte vila. Det var den mest underbara lördagseftermiddag jag kan minnas. Och det bästa är att det var idag.

Nu har jag gjort det igen. Berättat, alltså. Och igen slogs jag av hur bra det känns att få berätta och igen hade jag lyxen att få värme och kärlek i retur. "Jag visste att du skulle vara tvungen att göra upp med dig själv och det här förr eller senare", sa hon, "och att du har gjort det redan nu är inget annat än fantastiskt bra".

Karl-Bertils erkännelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottogs han som en hjälte, och de berörda familjernas glädje över att hemstickade lögner och formgivna förklaringar hamnat hos bättre behövande visste inga gränser. Tyko Jonssons generade uppsyn över sin sons beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att erkännandet skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och far och son avtågade under intensiva applåder.

Semestern är äntligen över; i kväll får jag komma hem till min älskling igen. Jag tror det blir det första återseendet mellan oss någonsin där jag inte kommer att vara orolig för att hon ska se, upptäcka, höra eller fatta att jag varit full mer eller mindre varenda dag sedan hon sist såg mig.

Det blir den perfekta hemkomsten:

Jag ser pigg och fräsch ut och jag har ingen ångest eller dåliga nerver och min drottning kommer att möta mig på flygplatsen med vår nya bil och hon kommer att lukta så gott och vara så fin och ganska stor om magen eftersom kronprinsessan börjar ta en del plats nu men vi ska kramas länge ändå och jag ska ha ena handen runt hennes nacke och vi kommer att stå och hålla om varandra och så kommer vi att släppa lite för att kunna luta oss bakåt och se på varandra och när våra blickar möts så börjar vi skratta och allt kommer att vara bra, bra och bara bra och jag har inte druckit på länge nu och om jag hade gjort det så hade inte någonting varit bra.

Om det nu inte är helt okomplicerat att berätta för vänner, bekanta och kollegor att jag är alkoholist så kan jag trösta mig med att det är bra mycket enklare att berätta för nya bekantskaper. Det finns liksom inget gammalt att ta hänsyn till och inget speciellt sätt att lägga fram det på.

I dag har jag gjort det två gånger. Första gången:

– Du vill ha en öl? frågade mig en kille som jag träffat endast som ytligast en gång tidigare och som jag idag var och spelade biljard med.

– Nej tack, jag dricker inte. Jag tar gärna mineralvatten om de har.

– Okej.

Lite senare tog han mod till sig i förhoppning om att få sin tydliga nyfikenhet stillad.

– Dricker du aldrig?

– Nej, sa jag och funderade mest på varför den lila bolljäveln aldrig ville rulla ner i hålhelvetet.

– Får jag fråga varför?

– Jadå, det får du. Det beror på att jag tidigare drack alldeles för mycket. Och så är det, att det är alkoholen som kontrollerar mig och inte tvärtom. Så sedan en tid tillbaks så dricker jag inte alls längre.

– Jaha, sa han och såg lite överraskad ut, även om det inte på något sätt visades i hans mycket säkra spel. De halvfärgade bollarna rullade som målsökande polkagrisprojektiler ner i hålen.

Två förluster och en stund senare kom hans kompis, köpte sig en öl och började delta i vår hyfsat trevliga sammankomst. Han noterade säkert mitt vatten, och när vi för ett ögonblick blev lämnade ensamma så blev hans nyfikenhet för stor.

– Dricker du ingenting?

– Jo, vatten.

– Ja, men öl alltså.

– Nej, jag dricker inte.

– Aldrig?

– Nej.

– Inte ens en?

– Nej, det är det som är problemet. Jag kan inte dricka bara en. Därför dricker jag inte ens en.

– Jaha. Åfan.

Därefter var jag snäll nog att låta även kompisen förnedra mig i två raka matcher. Sen gick jag hem.

I återberättandet av situationerna ovan så kan det verka som att folk inte gör annat än att attackera mig med frågor om mitt drickande, och att de alltid gör det på det ohövligaste sätt, men så är det självklart inte. Bägge dessa killar som det handlade om idag var trevliga, snälla killar med varsin någorlunda försiktig undran. Jag tycker att jag bemötte denna på ett rakt och uppriktigt sätt, och det är jag mycket glad för. Mycket glad.

Jag är även mycket glad för att jag gick och spelade biljard med dem idag. Om man bortser från den där lila bolljäveln då, förstås.

Jag tror att jag generellt ska undvika alkoholfri öl. Ja, jag tror det får vara så. Jag har valt bort ölen i mitt liv, och jag ska inte ersätta den med något.

Jag har inte en aning om huruvida man rekommenderar eller avråder alkoholister från alkoholfritt öl. Det kanske används i avskräckande syfte? Man kanske tvingar alkoholister att varje kväll i en hel månad dricka sex liter alkoholfritt öl och trettio centiliter utspädd whiskeyessens. Tvingar dem att sitta där en god stund, spik nyktra med sprängande blåsa och jästsmak i munnen. Bara för att poängtera att det inte är ölen som är god, det är fyllan. Om någon nu trodde något annat.

Jag tänker så mycket på dig, min älskade lilla dotter. Jag och din mamma längtar så vi kan dö till att du ska komma.

Så fort vi får chansen så ska vi göra så där som jag drömt om: Vi ska vara nybadade och mätta bägge två och jag ska ligga på rygg i soffan och du ska ligga på mitt bröst och vi ska hålla om varandra och du ska somna så, med din hud mot min under en mjuk filt. Jag kanske slumrar till lite jag också.

Allt är förberett; soffan står där redan och filten har du redan fått i för tidig julklapp och jag kommer då att vara nykter alkoholist sedan ett halvår tillbaks och vi ska ha hela livet framför oss. Bra, va? Pappa har ordnat. Du kan komma nu.

I tre knops fart flöt vi fram genom farleden med vår lilla båt, jag och pappa. Det skulle säkert ta fyra timmar innan vi skulle nå hamn. Men det gjorde inget, för vi hade solen i ryggen och ingen brådska.

Vi hade haft en fin helg, bara jag och han. Pratat mycket — vi hade samtal som jag tror var intressanta även för honom trots att jag bara var tolv. Nu satt vi på varsin sida av sittbrunnen; han höll i rodret och jag höll på att ställa en fråga jag undrat över ett tag:

– Vad är meningen med livet, pappa?

– Vet du inte det? frågade han som om jag just frågat honom hur många ben en häst har.

– Nej, jag tror inte det.

– Men varför frågar du det?

– För att jag har tänkt på det men inte kommit på något bra svar.

– Nähä.

– Ja, så vad är meningen med livet då?

Han tittade på mig i tre sekunder och tog sedan ivrigt till orda.

– Det är ju för att vi ska få uppleva allt det här, för att vi ska få se allt det här fina! utropade han och gjorde en serverande gest mot skärgården. Se dig omkring, titta på vattnet, titta på himlen, titta på fåglarna hur de undrar vilka vi är, titta på skäret där borta, ser du att det ligger sälar där?

– Ja, sa jag trots att jag inte ens hade hunnit titta efter.

– Och ljudet! Hör du ljudet? Hör du alla fina ljud? Det är för att du ska få höra dem, och för att du ska få se allt det här. För att du och jag ska få sitta här och njuta tillsammans. Det är det som är meningen! Förstår du det? Du förstår det, va?

– Ja, semiljög jag, ty jag förstod nästan men inte helt.

Han lutade sig tillbaks mot livbojen och log, märkbart nöjd med sin förklaring. Jag log tillbaks.

Tre år senare skulle han välja att dö. Försvagad av alkohol klarade han inte längre att uppbåda kraften att stå emot livets stundtals hårda smällar. Så kan alkohol göra med en människa; den kan döda alla sälar och föra ett fasligt, oupphörligt oväsen som dränker alla andra ljud.

Till slut finns det ingen mening kvar. Och inget liv heller.

(Mel. Änglamark)

Kalla den ödemarken eller fosterjorden om du vill,
genen jag ärvde tog mig på taverna
Mardrömmen, ångesten, smärtan i en bacill,
men låt mig få leva, jag vill ju så gärna

Det går mer eller mindre bekräftade rykten om att alkoholism är genetiskt betingat. En förbannelse, mitt i min fina DNA-sträng. En katt bland hermelinerna. Två turkar och en fes.

Jag har känt förbannelsens närvaro länge, men det är först nyligen jag lyckats lägga den under lupp. Och så tydligt detaljerna syns. Den har ju alltid funnits där, inuti mig. Tänk att jag inte sett det förr, tänk att att jag varit passiv när den genetiska profetian uppfyllt sig själv.

Det känns som att mitt alkoholbeteende alltid har varit annorlunda. När mina tonårskompisar fortfarande höll på med olika tricks för att slippa känna smaken av alkohol (hålla för näsan, ha munnen full av tuggummi och så vidare) så hade jag redan vant mig vid smaken. På den tid de behövde för att få ner en öl drack jag två. Om de vid något tillfälle råkade göra bort sig så hade jag gjort jag bort mig ännu mer. Om de hade svårt att komma ihåg någon detalj från gårdagen så hade jag en minneslucka på två timmar.

Och om alkohol är ett socialt smörjmedel så är alkoholism en stor näve makadam rätt ner i den sociala cylindern. Så länge jag druckit alkohol så har jag förstört relationer efter eller på grund av att ha druckit. Alla har inte varit viktiga, men detta är egentligen det enda jag önskar att jag hade kunnat förändra.

Men det ingår väl i genens plan allting, misstänker jag. Dess mål är att göra så många människor som möjligt så illa som möjligt i så lång tid som möjligt.

Om tre månader ska jag bli pappa. Och varje dag tänker jag på hur jag ska göra för att häva den förbannelse som kanske vid befruktningsögonblicket kastades på min lilla dotter.

Kalla henne änglabarnet eller gudagåvan om du vill. Låt henne leva, hon vill ju så gärna.

1. Avlägsna locket.
   
2. Rotera burken cirka 110 grader så att öppningen vätter mot din öppna handflata.
   
3. Skaka burken försiktigt tills dess att ett objekt som ser ut att vara alldeles för stort för att sväljas landar i handflatan. Detta är en så kallad torrkapsel, placerad i burken för att suga upp eventuell fukt som hade kunnat påverka tabletterna. Följ instruktionen på torrkapseln: "Do not eat"
   .
4. Skaka burken på nytt och var förberedd på att fånga upp det överdrivet stora antal tabletter som med en ketchupeffekt rasar ner i handflatan.
   
5. Välj godtycklig tablett, svälj med ett glas vatten och upprepa dagligen från steg ett.

• Avancerat: Tag ett litet stycke tjockt papper. Klipp ett fyrkantigt hål, stort nog för en antabustablett att komma igenom men tillräckligt litet för att inte släppa igenom en torrkapsel (se illustration nedan). Placera pappersstycket över burkens öppning och notera att detta har effekten att endast en tablett åt gången kommer ut ur burken. Ägna därefter resten av dagen åt att fundera på varför en liknande konstruktion inte redan från början finns på burken.
   

Som jag tog upp en gång för länge sedan så går jag inte runt och ångrar allt jag gjort. Det vore bortkastad tid. Men när jag kastar ett öga i backspegeln så ser jag ju förstås en del ting som kanske inte var så värst lyckade.

En av dessa var att sälja en lägenhet med några hundra tusen i vinst och därefter flytta till Norge och spendera en stor del av dessa pengar på fylla och fest. Komiskt nog var ambitionen den motsatta — ett syfte med att flytta till Norge var att flytta dit alkoholen var ännu dyrare och mer svårtillgänglig än i Sverige för att på så sätt dricka mindre, men dessvärre visade det sig inte fungera på det viset.

Eftersom jag egentligen är lite ekonomiskt lagd av mig (åtminstone var jag det en gång i tiden) så kan jag tycka att det var ganska dumt att lägga så mycket pengar på alkohol. Dessutom har jag ju pissat ut den, så det där med öppet köp är nog bara att glömma. För att mildra eventuellt dåligt samvete för detta så tröstar jag mig med att jag inte ska lägga mer pengar på alkohol nu.

Jämnar det månne ut sig över en trettioårsperiod? Kanske kommer jag att betrakta det som en god investering — kanske kan jag om trettio år bortse från detaljer som inflation och resonera som så, att det var en jävla tur att jag köpte hela min livstidskonsumtion av öl trettio år tidigare när de kostade tolv kronor styck och inte fyrtio. Vilket klipp!

Min framtida självbedragande samvetslindring förutsätter förstås att ölen faktiskt går upp i pris de kommande trettio åren. De sista åren verkar det ju ha gått åt andra hållet.

Tillägg: Jag kollade upp det där, och om jag fattade talen från SCB rätt så gick starkölspriset ned med dryga 4 % i perioden 1990 - 2005. Att jämföra med totalindex som steg med 35 % i samma period [1].

I går gav jag mig ut på en resa. Det är alltså ingen metafor; jag har faktiskt rest bort.

I nio dagar ska jag klara mig på egen hand. I nio dagar ska jag inte dricka och det ska jag göra utan att kunna hålla min älskling i handen när jag blr rädd. I nio dagar ska jag bryta mot invanda mönster och reflexhandlingar.

Jag märkte omgående den påtagliga skillnaden mot att vara hemma; Jag måste hela tiden fatta Beslutet, om och om igen. Ideligen ställs jag inför den teoretiska möjligheten att dricka öl, varpå det reflexmässigt väcks en önskan i mig om att göra det, varpå jag måste fatta beslutet att inte göra det.

Det är egentligen samma situation som då man avstår från en dessert eller godsak: Man vill ju ha den, men så kommer man på att man inte borde äta sånt eftersom man blir fet, varpå man förstås självdisciplinerat väljer att avstå. Belöningen för detta korrekta val är gott samvete och en sundare kropp, och straffet för ett eventuellt inkorrekt val består av motsatsen, det vill säga dåligt samvete och fetma. Typ.

Det är ju förstås kungligt att ha ett hjälpmedel som antabus i en sådan här situation, men den är bara en garanti för att jag inte fattar det felaktiga beslutet. Den irriterande känslan av att ha berövat sig själv något man ville ha finns där ändå.

Antingen hade jag kunnat vakna bakfull i söndags. Eller så kunde jag ha gett mig ut på den där längdåkningsturen jag i flera år tänkt på.

Det är mycket jag gillar med längdåkning. Snön gör allting så rent, ljust och tyst. Luften är kall och frisk. Och när jag mellan varven får till åkningen så att det flyter hyfsat så njuter jag av den starka känslan av sundhet.

Femton kilometer blev det i söndags. Jag ramlade säkert fem gånger, men jag skrattade varje gång. "Hellre snö än dö", kan man sammanfatta min strategi som går ut på att sakta ner i branta nedförsbackar genom att först försöka ploga och sen få felskär på ena skidan och därefter avsluta med ett nosedive i närmaste tillräckligt stora snöhög.

Mot slutet av turen, ungefär när solen hade träffat trädtopparna, fylldes jag av en känsla. "Jag kommer att klara det här", tänkte jag. "Jag är på rätt väg, jag känner det i hela kroppen. Det var så länge sedan jag mådde så här bra! Jag kommer att klara det här!" Den sista meningen sa jag högt.

Jag slutade staka och efter att skidorna stoppat med en liten knarr plockade jag upp telefonen och tog en minnesbild. Sedan gled jag ansträngningslöst nerför den sista lilla backen och bort till parkeringsplatsen. Där väntade min älskling med en varm bil och en liten påse innehållandes fyra av de kanelbullar hon ägnat eftermiddagen åt att baka. Jag åt upp alla fyra.

För att lätta upp stämningen en aning kan jag berätta en historia som behövde tio år på sig för att bli rolig. För min del i alla fall.

Jag hade varit på H&M och köpt två par boxershorts med batman-mönster. Av outgrundlig anledning tyckte jag att det var väldigt tufft.

När fredagen kom så skulle jag på fest. Det var ett femtiotal personer där, de flesta mer eller mindra bekanta. Jag hade tjuvstartat lite och var självklart full redan när jag kom, till skillnad från de flesta andra. Och inte blev det bättre de kommande timmarna.

Så framåt elvatiden står jag där, på kortändan av ett långbord runt vilket det satt cirka tio personer. Några av dem kände jag, andra inte.

 – Vill ni se mina batmankallingar? frågar jag oproportionerligt högt. 

 De flesta runt bordet betraktade mig med tystnad.

 – Nej, det går nog bra ändå, säger David med ett leende på läpparna.

 – Jo, kom igen, klart ni ska se batmankallingarna! halvskriker jag i samma tonläge.

Så lossar jag skärpet och börjar knäppa upp kostymbyxorna tills de är redo för att dras ned. Jag stoppar upp en sekund för att försäkra mig om att jag har allas uppmärksamhet, och med blicken fästad på församlingen och med ett stort flin drar jag ner byxorna till anklarna och reser mig sedan upp, triumferande.

Alla tittar. Stirrar. Jag vänder blicken ner mot mina batmankallingar.

Men av dessa finns inget spår. I stället har jag på mig ett par halvslitna, ljusblå boxershorts i tunn bomull. Och på vänster sida av dessa syns en stor, mörkblå ring med all önskvärd tydlighet. En kissfläck. En kissfläck!

Bordet brast ut i gapskratt och jag rullade ihop mig i en liten boll för att försöka få på mig byxorna samtidigt som jag mumlade något om att jag hade spillt på byxorna nyss. Som om någon skulle tro på det.

Det var ganska pinsamt ganska länge. Nu är det roligt. 

Jag låg vaken trots att klockan var tre på natten. Hon kröp tätt intill, låg med sin nästipp mot min och la sina händer på min kropp. Hon var frusen och jag var varm — det är så det brukar vara — och jag tog hennes händer och höll dem mot mitt bröst.

 – Du hade en dröm, viskade hon. Du drömde om mig. Det berättade du för mig natten innan jag skulle resa till Barcelona den där sommaren för två år sedan, kommer du ihåg? Du var så full då. Du sa att du ville ha barn med mig. Att vi skulle leva tillsammans och bli en familj. Att du ville sluta dricka. Och vara lycklig med mig i stället. Din dröm är sann nu, älskling. Den har gott i uppfyllelse, den är här. Jag älskar dig så ofattbart mycket. Jag vill gifta mig med dig.

Jag åkte "Slänggungan" på Liseberg en gång när jag var yngre. Slänggungan är en hemsk uppfinning som har som enda syfte att rotera ett antal människor medsols runt en gemensam axel ett ändligt antal gånger.

Jag mådde skit redan efter tre varv och när fanskapet äntligen slutat rotera kunde jag inte fort nog vingla därifrån med en fast övertygelse om att aldrig mer nyttja denna tekniska landvinning i aprikosmålat stål. Aldrig någonsin har jag tänkt tanken att jag borde vänja mig vid att åka Slänggungan så att den kanske till slut blir rolig.

Tanken är helt absurd. Försök se för dig att jag skulle återkommit till Liseberg vecka efter vecka och varje gång betalat två kuponger för att åka den där jävla gungan. Efter några år hade jag utvecklat rotationstolerans och börjat tycka att det var ganska kul med Slänggungan. Ibland hade pinsamma saker hänt, jag kanske hade tappat min mjukglass på en oskyldig medpassagerare eller blivit aggresiv och försökt nita nån som trängt sig före i kön.

Slänggungan hade varit den givna sysselsättningen på valborgsmässoafton och luciaafton, och bekymrade fältassistenter hade gått runt där på kvällarna och tagit hand om ungdomar som roterat ett varv för mycket. Liseberg hade kanske försökt komma åt problemet genom att sätta åldersgränsen på Slänggungan till 18 år och falskleg hade börjat florera bland mig och mina åkkompisar.

Ibland hade det kommit dit ungdomar i sällskap av sina föräldrar, vars avsikt var att låta deras barn åka två försiktiga varv i deras närvaro i syfte att visa dem hur man "ska" åka Slänggungan. Ungdomarna och deras föräldrar hade åkt dessa två försiktiga varv och sedan hade föräldrarna gått hem och då hade deras barn åkt hundra varv till i full fart, sugna på mer efter den lilla teaser de fått av sina föräldrar. Och inte så konstigt vore det, eftersom föräldrarnas självklara helgsysselsättningen också var Slänggungan.

De flesta skulle komma att lära sig att hantera Slänggungan. Några kanske skulle bli finsmakare med en preferens för en finare måltid i samband med några varv i en slänggunga från Bordeaux, mens ytterligare andra skulle tycka att det var avslappnande med en liten skål cashewnötter och en tur i en tjeckisk slänggunga.

Men så skulle det finnas de arma stackare som aldrig skulle förstå när nog var nog. De som skulle åka så mycket att det skulle gå ut över familj och jobb. De som alltför ofta skulle gå och lägga sig helt snurriga i huvudet och kanske vakna på morgonen med en spya bredvid sängen.

 I stadens parker skulle det stå smutsiga, skäggiga män och rotera runt sin egen axel i förhoppning om att kanske få uppleva åtminstone en liten snurr, en påminnelse om den där känslan de blivit så förälskade i. Ibland hade de tagit mod till sig och kommit fram till dig när du stod och väntade på bussen och frågat om du hade några åkkuponger till övers.

Och du hade suttit här och läst en blogg som hette "Livet är en snurr" och tänkt att det hade varit skitkonstigt att föreställa sig att det hade varit alkohol och inte Slänggungan det handlade om.

Jag ingår i en liten grupp på fyra personer på jobbet som idag slutförde en uppgift vi jobbat på i över en månad med mycket gott och uppskattat resultat.

Trevligt nog visades denna uppskattning från högre ort genom kaffe- och tårtpaus denna lugna fredageftermiddag. Och så fick vi varsin present också: En chokladask och en flaska italienskt rödvin (jag har självklart kollat upp priset på bolaget: 114 spänn). Det var en trevlig gest och jag uppskattar den.

Men mellan dig och mig: Vad är det för en skitpresent? Jag är alkoholist och hon tjejen som ingick i gruppen är muslim. Ska vi bara gå och regifta vårt rödvin då, antar jag? En present som är välkommen endast i hälften av gåvotillfällena är ingen bra present.

Det är dags för lite nytänkande på presentfronten nu, för tusan.

Det börjar närma sig femton år sedan min pappa tog livet av sig med billig whisky och någon form av tabletter som skulle visa sig färga hans sista uppkastningar rosa.

Så makalöst tragiskt.

Eftersom jag bara var femton när han dog så har jag aldrig haft honom i mitt liv som vuxen. Av den anledningen har jag inget tomrum efter honom i mitt liv i dag på ett sådant sätt som jag hade haft om han hade dött nu när jag är vuxen. Jag har helt enkelt inga söndagmiddagar eller julaftnar tillsammans att sakna, ingenting jag gör nu som han aldrig mer kommer att vara involverad i, om du förstår.

Min saknad efter honom har aldrig varit av den nostalgiska sorten. Jag har förstås tusentals fina minnen av honom och min barndom, men dessa minnen är desamma som om han hade levat idag. Så kanske är "önskan" ett bättre ord än "saknad" på de känslor jag känner inför honom.

Jag har flera gånger önskat att jag hade kunnat få en pratstund med honom. Berätta vad jag gjort under tiden han har varit borta.

Vad jag har studerat, vilka jobb jag har haft. Små saker, som vilka långtgående konsekvenser den där Commodore 64:an som han övertalade min mamma att jag skulle få i julklapp för många år sedan skulle få för mitt yrkesval. Stora saker, som att hans dotter har blivit mamma och hans son ska bli pappa.

Och så hade jag velat prata med honom om alkohol. Inte om mig och alkohol, men om honom och alkohol. Vad tänkte han? Jag kan inte dra mig till minnes några upplevelser med alkohol inblandat före min tioårsålder. Var hans problem inte så allvarliga då, eller var jag bara för liten för att förstå? Och de sista åren, vad tänkte han då om sin relation till alkohol?

Låt mig berätta ett av de tråkigaste minnen jag har. 

Mina föräldrar gick aldrig på fest och vi hade aldrig "främmat" som alla mina kompisars familjer hade. Men jag minns ett tillfälle när det var något par som var på besök, om det var min moster och nån mer kanske. Hela kvällen satt de i vardagsrummet och jag i mitt rum. Genom väggen hördes dov musik; Allt lät som Bad moon rising.

Så hördes ett brak och ett duns. Jag sprang ut i köket. Och där låg pappa på golvet i en liten hög och såg så där patetisk och lätt motbjudande ut som bara fulla personer som ramlat på köksgolvet kan göra.

 – Vad håller du på med? skrek jag.

 – Jag ramlade, sa han.

 – Ja, det ser jag väl för fan. Det var inte det jag frågade, skrek jag vidare.

Jag sprang in på mitt rum och smällde igen dörren så att min samling med hundra colaburkar (fråga mig inte — vem fan samlar på colaburkar?) rasade från bokhyllan ner på golvet med fasligt skramlande.

Han kom efter, jätteledsen. Jag såg att han försökte skärpa sig nykter när han med gråten i halsen frågade hur det var med mig. Jag började gråta. Han också. Sen satt vi i soffan i mitt rum och höll om varandra och jag frågade honom om han inte kunde sluta dricka och han sa jo, det skulle han och vi satt där i säkert en timme utan att prata så mycket mer.

Sedan skulle han gå ut till de andra igen och jag gick ut och satte upp en lapp på kylskåpet: "Baren är stängd. Det serveras bara mjölk." Sen gick jag och la mig och då öppnade baren igen.

Han var en fin människa — varm, rolig och omtänksam. Han gillade mysiga grejer. Morgondopp och frukost i den bohuslänska soluppgången, bygga koja med grabben, blåbärssoppa och mandelbiskvier på skidtur i Dalarna. Han älskade sina barn över allt annat. För honom var familjen allt. Inget annat var viktigt. Förutom alkohol.

Så hur mådde du, pappa? När du vaknade dagen efter köksgolvsramlingen och lappen på kylskåpet kanske fortfarande satt kvar, hur kände du då? Berätta för mig om hur din ångest måste ha skurit tjocka stycken ur ditt hjärta, hur ditt dåliga samvete måste pressat luften ur dina lungor och hur alkoholen rev av dig ditt halsband av heder och tvingade dig att pissa på det. Berätta för mig, pappa. Jag är inget barn längre. Jag vet så mycket mer nu. Kanske kan jag hjälpa dig.

Det blir väldigt mycket prat om mig och hur jag har det, har haft det och skulle vilja ha det. Jag försöker vara medveten om det så att jag inte glömmer av att fråga hur min faktiskt gravida sambo har det. Jag vet ju att hon har lite problem med energilöshet och sitt bäcken, till exempel.

Riktigt orolig blev jag häromdagen när jag kom hem och såg två lappar på soffbordet. DÖD stod det på den ena, och Invalid! på den andra.

Herregud, tänkte jag, jag måste verkligen ha försummat henne det sista. Jag bestämde mig för att ta upp det med henne direkt.

 – Vad är det här? Varför har du skrivit "död" på lappen här?

 – För att jag såg ett inslag om försäkringsskydd på morgon-TV. De sa att det var viktigt att försäkra sig mot dödsfall och invaliditet. Vi borde se över våra försäkringar.

 – Jaha. Ja. 

Det är så skönt när fördomar brister. Som igår, när jag skulle på mitt första besök till den behandlingsklinik jag blivit remitterad till.

Jag gick genom korridoren på väg bort mot det rum där jag skulle behovsvärderas och informeras om behandlingsklinikens utbud. Om jag varit svensk dokumentärfilmare med specialintresse för vårdcentralers gardinmode under 80-talet så hade jag velat spela in min film där. Det gråfläckiga platsgolvet knirrade under skosulorna. Jag såg för mig hur fortsättningen skulle bli.

Jag skulle passera en blåklädd, kortklippt städtant i femtioårsåldern runt hörnet. Hon skulle stå där med sin mopp i handen och möta min blick. Jag skulle tänka att jag var glad att jag inte hade hennes jobb och hon skulle tänka att det var bättre att vara städerska än att vara alkoholist. Jag hade sagt hej och hon hade svarat och vi båda hade känt ett styng av dåligt samvete för våra tankar.

Till slut hade jag kommit fram till en skev plastskylt bredvid en dörr och strax under denna hade det suttit två lampor; en grön märkt "Ledig" och en röd märkt "Upptagen" och ingen av dessa hade lyst.

Dörren hade stått på glänt och jag hade knackat på dörrkarmen och den 48-årige socialarbetaren med glasögon därinne hade sagt "Jaa?" och jag hade gått in där med ett minimalt leende och skakat hand med honom och kunnat konstatera att min teori om socialarbetares tvångstankar om birkenstocktofflor på jobbet kanske aldrig skulle kunna motbevisas.

Sen skulle han fråga mig om jag var alkoholist och jag skulle svara ja och han skulle försöka kontra med att fråga varför jag säger så och jag skulle press play on tape och han skulle fått sig en salva till synes insiktsfulla och välformulerade meningar om mig och min alkoholism serverade rätt i trynet med en hastighet av tio megabit per sekund.

En halvtimme senare skulle jag gå därifrån med en A4-sida i handen. Den hade sett ut någonting i stil med…

…och jag skulle ha tänkt att det här kunde man ju gett sig fan på, och jag skulle inte ha kommit ett enda steg närmare målet att leva lyckligt och problemfritt utan alkohol.

Om man bortser från korridorens utseende så hade jag fel på samtliga ovan nämnda punkter. Jag hade i går ett av de absolut mest intressanta och utmanande samtal jag någonsin haft som handlat om mig, alkohol och mig-och-alkohol, och det hade jag med en mycket sympatisk, engagerad och kompetent ung man som kanske kunde ha varit en kompis om omständigheterna varit annorlunda.

Vad vi pratade om, det berättar jag en annan gång. Jag håller fortfarande på att bearbeta det.

Det var ett perfekt läge. I en bekväm hörnsoffa inne på den ganska folktomma restaurangen satt vi, mätta och belåtna med varsin kaffe i handen. Det blev en kort tystnad. Då sa jag det.

"Du är ju en nära vän till oss", sa jag och syftade på mig och min älskling, "så jag vill berätta en sak för dig som du kanske redan misstänkt eller vet. Att jag inte drack alkohol på nyårsafton eller någon av de senaste gångerna vi varit ute och ätit beror inte på att vi väntar barn. Det beror på att jag är alkoholist."

Därefter hade vi ett långt, bra samtal. Han nickade ibland och frågade ibland men lyssnade hela tiden. Hans behagliga sätt gjorde att den lilla nervositet jag till en början känt försvann inom loppet av något tiotal sekunder. Det kändes bara… Bra. För båda, tror jag. "All respekt till dig för att du tagit det här steget. Det är väldigt bra gjort av dig. Och att du berättar det här för mig tar jag som en komplimang."

Väl hemma hade jag och min älskling en stunds samtal om hur det varit att berätta.

 – Jag är så stolt över dig, älskling. Verkligen. Jag menar det. Jag älskar dig, sa hon allvarligt.

 – Jag har skickat honom adressen till bloggen. Vad tycker du om det?

 – Jättebra. Jag tycker du ska ge adressen till alla. Det är viktigt och intressant, det du berättar. Jag är så stolt över dig, sa hon igen.

Resten av kvällen kände jag mig starkare än jag någonsin gjort. Sedan somnade jag i ett rum av lugn på en säng av kärlek.

Efter, låt mig se, sju veckors nykterhet hade det varit önskvärt med ett antal fysiskt positiva effekter. Jag hade gärna velat känna mig minst tre av följande: frisk, sund, utvilad, lugn, skarp och vaken. Det gör jag alltså inte, och jag har märkt en försämring av det fysiska tillståndet de sista veckorna.

Jag vaknar oftast med en mild huvudvärk. Jag känner mig ofokuserad och trög och oavsett om jag sovit fem eller tio timmar känner jag mig slapp och trött.

"Du luktar annorlunda", säger min älskling. "Det är två olika typer av lukter. Dels luktar det lite kemiskt, lite som du förr kunde göra dagen efter att du hade druckit. Dels luktar det lite som om du har ätit salami. Eller om det är tomat. Jag vet inte. Men konstigt luktar det."

Det hör kanske till saken att graviditeten förstärkt hennes luktsinne från redan gott till att nu kunna överträffa den duktigaste tullhund, men jag tror på hennes ord. Själv märker jag det endast på en vag, obestämbar smak i munnen.

Den enda yttre påverkan jag kan komma på är mitt antabusintag. I lekmanstermer, hur funkar antabus? Vad händer?

Nedbrytningen av alkohol i kroppen sker i två kemiska reaktioner: Etanol → acetaldehyd → ättiksyra. Acetaldehyd finns naturligt i mogen frukt, kaffe och färskt bröd och är mest känd som kemikalien som orsakar bakfylla [1].

Majoriteten av alla östasiater har en genetisk mutation som gör deras etanolnedbrytande enzym effektivt och deras acetaldehydnedbrytande enzym ineffektivt, vilket leder till en hög koncentration av acetaldehyd i kroppen vid intag av alkohol. Detta leder till en rad obehagliga symptom som kan sammanfattas som kraftiga bakfyllesymptom [2]. Det är den sista delen av ovan nämnda mekanism som antabus försöker återskapa.

Följande resonemang känns alltså inte helt taget ur luften: Om acetaldehyd finns naturligt i flera sorters livsmedel som jag konsumerar, och om det antabus jag tar påverkar effektiviteten i omvandlingen från acetaldehyd till ättiksyra, och om acetaldehyd i icke-nedbruten form yttrar sig i form av bland annat huvudvärk, koncentrationsförlust, irritation och trötthet, är det då orimligt att tänka sig att det är mitt antabusintag som är orsaken till mina sådana symptom?

Nej, det är självklart inte orimligt. Dessvärre får jag bara försöka hitta ett sätt att leva med det under tiden jag tar antabus. Kanske kan jag äta mindre frukt och dricka mindre kaffe?

Min läkare sa att jag kunde ta en tablett dagligen eller varannan dag. Jag har hittills tyckt att det dagliga intaget varit att föredra, inte minst på grund av dess rituella effekt ("jag ska inte dricka idag"), men jag har sedan två dagar tillbaks börjat ta en halv tablett dagligen för att se om detta kommer att lindra symptomen.

Oavsett vad så har jag inte tänkt sluta med antabus. Det här är ett pris jag får betala för den extra säkerhet som medicinen utgör. 

”Om inte ’om’ hade funnits så hade jag varit miljonär”, sa alltid Magnus mamma när vi var små. Jag fattade aldrig vad hon menade med det.

Om inte min älskling nyligen hade åkt iväg på en tvåveckors charterresa med sina föräldrar så hade jag inte varit ensam hemma i två veckor och jag hade heller inte fått en tydlig statusrapport och demonstration på hur det var ställt med mig och mitt alkoholproblem nu för tiden.
 
Om inte mina tidigare försök att sluta dricka hade misslyckats så hade jag inte förstått allvaret i det hela (ty då hade jag av logiska skäl inte haft något problem att förstå allvaret i) och inte heller sökt hjälp eller gjort någon av de ting som nu underlättar för mig att avhålla mig från alkohol.

Om inte situationen varit sådan att jag ska bli pappa till våren så hade jag inte haft ett så tydligt mål med min nykterhet. Nykterhet som självändamål är ett argument som inte biter så gott när suget sätter in.

Så om inte ’om inte’ hade funnits så hade jag kanske suttit här med en öl i handen. Vad jag nu menar med det.

Gårdagen hackade sig fram på ett mycket otillfredsställande sätt. Helt utan flyt.

Jag försov på mig på morgonen och blev tvungen att hoppa över frukosten. Väl på jobb kände jag mig oinspirerad och energilös, och om jag hade haft prestationslön hade förmiddagen varit oavlönad. Lunchen tillbringade jag utan sällskap, med två mackor i kafeterian. Äggmackan var hård i kanterna.

På eftermiddagen gjorde jag helt utan framgång ett flertal försök att utföra mina arbetsuppgifter. När arbetsdagen närmade sig slutet konstaterade jag att jag fått ett enda mail på hela dagen. Ingen behöver alltså mina tjänster. Började fundera på om jag skulle byta arbetsgivare.

Försökte pigga upp mig genom att skriva gårdagens text om sökord, men hur mycket jag än omformulerade och tog bort och lade till och bytte plats och ordnade så blev det inte roligt. En timme senare hade jag gett upp hoppet om att kunna rädda texten, men med noll inspiration och tom mage kunde jag inte gärna radera den och börja skriva en ny. Besviket publicerade jag texten och stängde av datorn.

Det regnade på hemvägen. Jag hade ont i magen på kvällen. Såg Supernanny på TV4 och noterade en påtaglig likhet mellan mig själv och den lille sure ungen Shermie som satt och grinade i skamvrån (Supernanny älskar skamvrån).

Dagar som igår brukade sluta med en skit-i-allt-fylla. Om man gått runt en hel dag och känt sig som ett levande misslyckande är det ganska tillfredsställande att till slut lyckas med något — att bli full.

Det är i sådana tillfällen antabus visar sitt främsta användningsområde; som skydd mot alkoholismens blitzkrieg. Jag har ett skyddsrum i en vit burk i badrumsskåpet.

Vissa dagar har jag ingen lust att ha några djupare tankar om alkohol — det blir nästan för mycket ibland. Då är det glädjande att kunna sysselsätta sig med annat.

Det jag ska berätta i denna paragraf är ingen nyhet för den rutinerade bloggaren, men för tydlighetens skull berättar jag det ändå: Vid de tillfällen då en besökare hittat hit från en söksida så kan jag oftast se vilka sökord som använts och därmed gett träff på den här bloggen (det kan till exempel stå "Google: 30-årig alkoholist" eller liknande).

Det händer lite då och då att någon råkat ramla in här i sin jakt på diverse svar. Ofta är det ganska tydligt vad personen ifråga undrat, som när sökordet varit "antabus" eller "IOGT-NTO". Andra gånger anar man att sökpersonen själv har ett problem, som i fallen "alkohol som lugnande effekt", "antabus dricka öl", "slagit någon på fyllan" eller "tolv steg behandlingshem göteborg". För att inte tala om "metallisk smak i munnen" eller för all del "öm testikel".

Ibland är jag tvungen att tänka efter en stund för att komma på vad det är jag kan ha skrivit som gett upphov till sökmotorträffar, som till exempel då någon som sökt på "ätstörning", "förplägnad" och "annorlunda morgongåva" kommit hit (just "morgongåva" har en tendens att återkomma, har jag märkt).

Lite då och då får man anledning till att fundera på vad sökpersonen ifråga hoppades finna, som i fallen med de något vaga sökningarna "prilla" och "kärleken".

Och så har vi till sist högoddsarna. Vad sägs om "norska tullen +potatis"? Jag är så innerligt nyfiken på vilken fråga någon hoppades få besvarad genom den sökningen. En annan oväntad sökning är "Ingvar Oldsberg på fyllan". Någon misstänker alltså att det finns skelett i Årets göteborgares garderob.

Vi får hoppas att det går bra med Ingvar.

Om man har ett specialintresse av att se vad folk söker efter så kan man säkerligen roa sig en stund med Eniros kuriosatjänst Spanaren. Andra sökmotorer erbjuder garanterat något liknande.

Tänk att jag varit så vårdslös med mitt älskade lösningsmedel. Och detta trots att jag visste vad en alkis var innan jag förstod vad alkohol var.

Det gjorde nog de flesta barn som växte upp i samma samhälle som jag. Alla kände till Axel på Blåklockevägen. Han var tidigare fotbollsspelare, sa nån. Nån hade fått tomburkar av honom, och nån annan hade till och med fått en femtiolapp av Axel en gång. Ytterligare någon hade alltid sett honom skitfull häromdagen.

Även som barn betraktade man Axel som en ganska tragisk figur. Han var old-school-alkis; en sån med det mörka håret bakåtkammat med den i bakfickan ständigt närvarande kammen, och bakom fyllestanken och det sluddriga pratet anade man en bred göteborgsdialekt. Han ansågs som snäll, minns jag. En harmlös figur som raglade omkring i kvarteren och letade efter sin anständighet.

När vi började dricka, i fjortonårsåldern, var det aldrig riktigt nån som lyckades dra parallellen mellan Axel och alkohol. Jag tror inte ens jag hörde något mer om Axel förrän jag för några år sedan fick veta att han var död.

"Det värsta med alkoholism är att man har så kul på vägen dit", sa Alkoholkommittén i en Johan Renck-regisserad reklamfilm för några år sedan. Underförstått är att det inte är lika kul när man kommit fram. Det kan jag hålla med om, och det hade nog Axel också gjort.

En alkoholists första steg på bättringsvägen är att själv inse och acceptera det faktum att han eller hon är alkoholist. Allas huvuden nickar i takt till detta påstående, så även mitt. Men hur viktigt är det att alkoholistens omvärld får tillgång till samma vetskap?

Sanningar om det egna alkoholbeteendet är sällan eviga i alkoholistens värld. Ett tyst löfte till allt som är en kärt om att aldrig någonsin dricka igen — att gårdagens fylla fanimig var sista gången — har en tendens att falla i glömska. Snart sitter man där med en öl i handen och tänker att man är ju inte sämre än att man kan ändra sig och det var ju en förbannad flax att man inte gick och babblade om det där med att sluta dricka till hela världen. Och det händer igen och igen. Och igen.

Jag hade ett återbesök till min husläkare strax före jul. Han frågade ytterligare en gång om jag funderat på att gå på AA-möten. Han kanske såg på mig att jag var på gång att börja hålla en längre utläggning som svar, så han avbröt mig. "För de tränar ju på det där. Det att berätta för andra att man är alkoholist. Många menar att det är ett viktigt steg för en alkoholist. Att berätta för andra, alltså." sa han innan han återgick till sitt skäggnuggande.

Jag har svårt att få klarhet i hur jag ska göra. Jag är alkoholist, jag erkänner det för mig själv, och i kontakt med sjukvården säger jag det rakt ut. Jag säger det till min älskade och jag har sagt det till tre vänner. Det irriterar mig att jag fortfarande hajar till när orden lämnar min mun. ‘Jag är alkoholist’, nej, vad säger jag? känns det. Jo, men jag är ju det, tänker jag sen och fortsätter prata. Jag hoppas vänja mig av med tillhajandet så småningom.

Jag har en speciell livssituation på så sätt att jag inte har någon släkt eller familj i närheten. Vi har mest telefonkontakt och träffas högst en gång om året. Jag har haft många funderingar på om jag ska berätta för dem, men fastnar alltid i samma resonemang: Jag kan säga det, men jag vet inte varför. De vet inte hur illa det varit ställt, och jag vet inte om jag ska komma nu i efterhand och säga att jag var illa däran men inte ville ha deras hjälp. Hjälper de dem att jag säger det? Hjälper det mig? Förändras egentligen någonting alls om jag säger det? Bör jag låta dem leva sina dagar i tron om att det aldrig ens var någon fara med mig, eller ska jag offra denna tro för att det sägs att det kan hjälpa mig?

Några nära vänner finns heller inte i geografisk närhet. Låt oss vara ärliga; det handlade mest om att dricka tillsammans. Visst, visst, det var jättekul, du, jag måste tyvärr gå hem och ta ansvar nu, men vi kan väl höras en annan gång? Inte minsta tillstymmelse till förlust känner jag. Det kanske inte var så intressant. Kanske var det därför det blev mer och mer intressant att sitta hemma själv och dricka? För att slippa sitta och snacka båtmotorer eller vad fan det nu var vi pratade om.

På jobbet då? Men jag förstår inte vad de har med mig att göra. De vet ju inte ens vilken musik jag lyssnar på eller vilken av ytterjackorna i korridoren som är min — varför skulle jag då berätta att jag är alkoholist? Och hur? Ja, vi kan ju se om det finns möjlighet till att plocka in externa resurser i det här projektet, och det funkar fint för mig att ta ett möte på torsdag klockan 10. Ja, och så är jag alkoholist också, förresten.

Det kanske är i sociala sammanhang jag ska säga det? Nej tack, inget vin till mig. Jag är nykter alkoholist, förstår du. Blir inte det lite väl mycket information? Och inget nötkött heller förresten, för jag får sådana fruktansvärda diarréer av det, liksom.

Alltså sitter jag i en något besvärlig situation. Jag vill vara öppen med min alkoholism eftersom jag fått intrycket av att det kan vara till hjälp för mig, men jag har svårt att identifiera människor eller situationer som är passande för denna öppenhet. Kanske hade det varit till hjälp att gå till AA och träna på det? Eller kanske bör jag ha lite mer tålamod och ge mig själv chansen att växa in i rollen som nykter alkoholist och därmed finna ett naturligt sätt att vara öppen på? Jag har ju tid att vänta lite. Alkoholismen ska ingenstans.

Jag noterade att det länkades till den här bloggen från en diskussiontråd på Passagen Debatt. Jag började skriva ett inlägg i tråden, men det blev till slut så långt att jag bestämde mig för att flytta över det hit och posta en länk i stället.

Här är mitt case:

Jag är 30 år och har varit medveten om min alkoholism (i varierande grad) i tre och ett halvt år.

Under denna tid har jag gjort tre eller fyra försök att sluta dricka, men varje gång har det efter tag känts som att allting blivit bra igen och så har jag så smått börjat dricka igen — bara för att strax vara tillbaks i gamla vanor.

Mitt nuvarande och pågående försök har hållit på i ungefär en och en halv månad nu, och det är ofta jobbigt och jag tänker väldigt mycket på det. För att få utlopp för mina tankar så skriver jag, och jag skriver varje dag.

Jag skriver för att inte glömma av, för det verkar som att så fort jag vänder bort blicken så blir jag övermannad bakifrån av alkoholismen i mig. Och det får inte hända igen, eftersom jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att få så många fler chanser att sluta dricka utan att behöva betala med en runda i rännstenen först. Och då blir ju vägen tillbaks så väldigt mycket längre.

Många gånger har jag suttit i en mörk lägenhet med en rejäl baksmälla och en utomjordisk ångest rivandes i hjärtat och febrilt googlat efter sidor att läsa, sidor med diskussioner, sidor med text skriven av någon som verkade ha det som mig, sidor för att lindra min ångest, sidor för att veta vad jag ska ta mig till.

Om detta är en beskrivning av en situation som liknar din, och om du tror att det skulle vara till hjälp för dig att läsa, kommentera eller debattera något här, så vill jag invitera dig till att göra så. I mig har du, om inte annat, en garanterad läsare.

Det mesta som ska firas, ska firas med alkohol. Så är det ju, och det är knappast något nytt. Men det är förstås svårt att välja när Systembolaget erbjuder 253 olika sorter mousserande vin.

Det behöver inte bli så dyrt. Kanske ska du bara slå till på en italiensk Asti Araldica. 20 cl för 19 spänn eller varför inte dra till med en magnumbutelj på 1,5 liter för skrattretande 99 kronor?

Eller är det äkta vara som är din grej? Får jag då föreslå snikvarianten Champagne de Pompadour för 183 kronor eller, i andra änden av skalan, en Salon 1990 för 2225 kr?

Att jag för egen del inte kommer att ha varken snik- eller lyxvariant i glaset vid midnatt spelar ingen större roll. Jag har aldrig gillat mousserande vin. Däremot är det ju alltid kul att fira, förstås. Men det verkar ju helt idiotiskt att köpa en Asti Araldica bara för att tömma ut den i bästa Schumacher-stil.

Men skål! Och gott nytt år, för fan!

Alkoholdebatt.se ska föreställa Sprit- och vinleverantörsföreningens (SVL) goda samvete.

"Dagens svenska alkoholpolitik bygger på idéer och förutsättningar som till stor del inte längre är verklighet i samhället idag. Konsekvensen är en eroderad alkoholpolitik som inte fungerar tillfredställande.

I denna situation finns det ett stort behov av utmanande och nytänkande, ett stort behov av nya influenser, av att vi lyfter blicken även till andra länder och kan tänka oss att lyssna till alternativa synsätt och idéer."

Under rubriken "Artiklar" länkar Alkoholdebatt.se till alkoholrelaterade artiklar i media. Här följer ett urval i rubrikform av cirka hälften av de länkar som publicerades under sista kvartalet 2006:

• Fyra av tio ungdomar accepterar olaglig alkohol
• Här säljs sprit helt öppet av lastbilschaufförer
• Polisrazzia mot spritliga i Valbo
• Spritligornas nya mål: de unga
• Införsel och smuggling av alkohol en stor miljöbov
• Garageförsäljare - ungdomars nya spritleverantör
• Unga i Norrbotten dricker smuggelsprit
• Unga dricker allt mer smuggelsprit
• Sprittaxin fixar tysk alkohol till unga inom några minuter
• Många ungdomar köper importsprit
• Importsprit ökar supandet
• Extramiljoner ska stoppa nätspriten
• Reagera mot olaglig utlandssprit
• Minskat supande med sänkt skatt
• Öl-nationer till attack mot höjd skatt
• Inför Halloween: Var tredje ungdom har köpt olaglig utlandssprit
• Finsk skattesänkning av godo
• Regeringen öppnar för dubblad vinkvot
• Framgångsrik alkoholskattesänkning
• Alkoholinförseln ökar snarare än minskar
• Sänk spritskatten
• Reinfeldt vill sänka skatten på alkohol
• Straffskatterna fungerar inte
• Sverige bör sänka alkoholskatten
• Tyska julhandeln räddad
• Efter tullens besked: SoRAD måste omprövas!
• Beslagen av sprit har fyrdubblats i år
• Sänkt alkoholskatt bromsar smuggling
• Av vilken anledning behåller vi alkoholskatten?
• Sänkt alkoholskatt ger pengar till missbruksvård
• Sänk skatten på alkohol
• Myter och Fakta om alkoholskatten

Det verkar således inte finnas så många alternativa synsätt, utan egentligen bara ett: Sänk spritskatten.

Denna bild förstärks något av Alkoholdebatt.se:s lista över kommande alkoholpolitiska händelser ("faksimil", 2006-12-30):

Igår var jag på sushimiddag. Kom ditt hungrig som en varg och fick vänta ganska länge på maten. När den äntligen kom så hivade jag i mig fyra stora makirullar på störten, följt av ett antal sushibitar i lite mer lagom tempo. Men det var tydligen försent.

Först kändes det som om jag svalt en betongklump. Det sprängde kraftigt i magen varpå en ökande känsla av illamående infann sig. Jag drabbades av en lätt oro.

"Är detta en antabus-/alkoholreaktion?" tänkte jag för mig själv. "Har de dränkt riset i sake eller nåt, och så kommer jag nu att drabbas av rodnande bål, hjärtklapping och okontrollerade uppkastningar, eller vad det nu är som händer? Ska jag rasa ihop i en liten kemisk reaktion inför dessa människor? Det går ju bara inte!"

Jag ursäktade mig och gick ut en liten sväng. Lite frisk luft och en bensträckare så var jag okej igen. Tur det.

Trots att det är lite jobbigt ibland så är jag generellt mycket nöjd med beslutet att leva mina dagar som avhållsman. Jag har en ro i kroppen jag inte hade tidigare.

Det var lite plågsamt att sitta hemma på kvällarna och leka ansvarsfull partner och blivande far, när det egentligen mest kliade i kroppen av de ofta återkommande tankarna på att dricka öl. Det kändes ofta som att fördriva tiden i väntan på nästa tillfälle. Jag är ganska övertygad om att det inte hade funkat så mycket längre än vad det gjorde.

Jag får känslan av att det här kanske är det viktigaste valet jag gör i hela mitt liv. Ett val som har konsekvenser för nästan allt som följer.

Jag får svåridentifierade känslor av olust ibland. En blandning av hunger, begär, självömkan och tomhet. Eller nåt. Jag undrar hur länge man har det?

Jag pratade med en kvinna vars bekant var nykter alkoholist. Så började han dricka igen, utan någon direkt anledning. På nolltid var han tillbaks där han slutat, tjugo år tidigare. Kanske ännu värre. Det finns de som säger det, att alkoholismen är progressiv också på det sättet att även avhållsamhet förvärrar den, så att man om man börjar dricka igen hamnar på den nivå man hade varit om man hade druckit hela tiden.

Vad fick honom att börja igen efter 20 år?

Igår såg jag Sagan om konungens återkomst på TV4. I slutet, när Frodo och Bilbo sitter i vagnen på väg till skeppet som ska ta dem till Valinor, så frågar Bilbo om Frodo har kvar den där ringen. "Nej, jag har tappat bort den", ljuger Frodo. "Vad synd", svarar Bilbo, "Jag hade så gärna velat hålla den en sista gång."

Kanske var det så han tänkte, efter tjugo års nykterhet? Han ville bara känna den där känslan. En sista gång.

Det har varit en skön julvecka med mycket mat och vila. Om jag fortfarande hade druckit alkohol hade jag druckit i söndags, måndags, onsdags, lördags, söndags och måndags. Men jag har stått emot, och till min hjälp har jag haft dagliga små samtal om dagens känslor med min älskling.

Om några dagar är det nyårsafton, och sedan får det gärna dröja en stund innan det blir fler fester och tillställningar där alkohol tidigare varit ett alltför naturligt inslag för mig.

Så här på juldagen tänkte jag ägna mig åt att fortsätta lite på Sverige-Norge-spåret och hålla en lätt osammanhängande monolog om nationella skillnader i dessa länder med gemensamma dryckesvanor.

I Sverige får du som 18-åring köpt folköl på 7-Eleven dygnet runt. Vin måste köpas på Bolaget, men då måste man vänta tills man är tjugo. Såvida man inte går på krogen — med lite planering går det säkert att få sig en flaska husets röda och tre tequila för tvåhundra spänn.

I Norge får du köpt öl i matbutiken och vin på Vinmonopolet på din artonårsdag. Sprit måste du vänta med tills du fyller tjugo. Reglerna för vad som är öl och vin är tydligt definierade, men något förenklat är det drycker med en alkoholstyrka upp till 22 % som gäller för 18 till 20-åringarna. Spritproducenterna gör vad de kan för att ta fram produkter som ska passa segmentet. Det ska böjas i tid, det som krökas skall.

Jag fattar förresten inte vilka det är som står bakom den stora privatinförseln av alkohol till Sverige. Att man orkar bära sina öl längre än från det närmaste Systembolaget och hem är en gåta. Systemet säljer ju en halv liter starköl för under tio spänn. Det går ju att bli skitfull på en hundring! Och det måste ju ta emot åtminstone lite grann att knacka in sin beställning på billig-sprit.se.

De norska införselreglerna är fortfarande stenhårda. En liter sprit och två liter öl eller nåt, sen är det stopp. Att åka fast i tullen är, föga oväntat, svindyrt. Men inte heller i Norge är kostnaden ett större problem — en fylla på Grön Tuborg från Rema 1000 kanske går loss på hundrafemtio spänn, men vad spelar det för roll när det är godare med konjak och pengar finns i överflöd?

Det känns som en evig kamp, det här. Staten och folkhälsan på den ena sidan, och oansvariga alkoholismbenägna medborgare och alkoholindustrin på den andra. Jag är glad att staten kämpar på. Vi får säkert anledning att återkomma i frågan.

Julafton är helt speciell för barn. De gillar dig bäst utan. Hur vill du fira kvällen?

Så lyder julens antialkoholkampanj i Norge. I Sverige är det Alkoholkommittén som skriver vår tids motbok. Drömmen om det avhållsamma samhället är övergiven, borta är "sträng pappa"-tonen och arbetet är inriktat på att begränsa vår alkoholkonsumtionen och förändra våra dryckesmönster med hjälp av reklambyråproducerade Festmetoder och Alkoholprofiler.

I Norge angrips problemet på ett annat sätt; genom bredfrontslansering av begreppet punktavhållsamhet, bestående av ett antal situationer och sammanhang där man menar att alkohol inte hör hemma:

• Trafik
• Idrott och friluftsliv
• Båt- och badliv
• Sorg och depressioner
• Konflikter
• Graviditet
• Arbetsliv
• Samvaro med barn og unga.

Språket som används är rättframt: "Vi har identifierat åtta livssituationer där användning av alkohol utgör en risk för skador och obehagligheter för nyttjaren och andra. Vad människor gör utanför dessa åtta zoner lägger vi oss inte i. Men innanför dem ber vi folk tacka nej till alkohol — eftersom situationen kräver det", heter det i Norge.

Funkar de här grejerna då? Det har jag ingen aning om. För någon vars bägare redan runnit över gäller ingen-fest-metoden, coca-cola-profilen och punktmarkerad avhållsamhet, men så är väl dessa kampanjer heller inte riktade till de förtappade. Men kör på, för tusan. Det går ju inte an att ge upp bara för att fienden är stark.

Tag 2 cl Dåsig, 2 cl Slapp och en dash färskpressad limejuice. Shejka utan is, häll över i longdrinkglass och garnera med en huvudvärksklyfta.

Jag känner mig som om jag druckit fyra sådana. Kastade ett öga på antabusburkens lista över vanliga biverkningar: Dåsighet, trötthet, huvudvärk, dålig (metallisk) andedräkt och magont.

Det går upp och ner, och ganska fort också. Ena sekunden är allt frid och fröjd för att i nästa sekund förbytas i en form av saknad som är svår att bara vifta bort.

Ja, det är nog så det känns. Det är lite tomt ibland. Som att något fattas.

Jag har varit på återbesök hos läkaren och efter att vi resonerat en stund gick jag därifrån med ett recept i handen. Det känns en aning märkligt att medicinen jag nu ska börja ta inte har en direkt effekt. Jag blir inte frisk av den och den kan inte förhindra mig att välja att vara sjuk. Däremot filosoferar jag över om den kanske har en mental effekt.

Morpheus: I imagine that right now you’re feeling a bit like Alice. Tumbling down the rabbit hole?
Neo: You could say that.
Morpheus: I can see it in your eyes. You have the look of a man who accepts what he sees because he’s expecting to wake up. Ironically, this is not far from the truth. Do you believe in fate, Neo?
Neo: No.
Morpheus: Why not?
Neo: ‘Cause I don’t like the idea that I’m not in control of my life.
Morpheus: I know exactly what you mean. Let me tell you why you’re here. You’re here because you know something. What you know, you can’t explain. But you feel it. You felt it your entire life. That there’s something wrong with the world. You don’t know what it is, but it’s there. Like a splinter in your mind — driving you mad. It is this feeling that has brought you to me. Do you know what I’m talking about?
Neo: The Matrix?
Morpheus: Do you want to know what it is?
(Neo nickar)
Morpheus: The Matrix is everywhere, it is all around us. Even now, in this very room. You can see it when you look out your window, or when you turn on your television. You can feel it when you go to work, or when go to church or when you pay your taxes. It is the world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth.
Neo: What truth?
Morpheus: That you are a slave, Neo. Like everyone else, you were born into bondage, born inside a prison that you cannot smell, taste, or touch. A prison for your mind. (lång pause, suckar) Unfortunately, no one can be told what the Matrix is. You have to see it for yourself. This is your last chance. After this, there is no turning back.
(I sin vänstra hand visar Morpheus upp ett blått piller)
Morpheus: You take the blue pill and the story ends. You wake in your bed and believe whatever you want to believe. (Ett rött piller visas i den andra handen) You take the red pill and you stay in Wonderland and I show you how deep the rabbit-hole goes. (Lång pause; Neo börjar sträcka sig efter det röda pillret) Remember — all I am offering is the truth, nothing more.
(Neo tar det röda pillret och sväljer det med ett glas vatten)

Okej, jag har photoshoppat bilden lite. Egentligen är tabletterna vita. Matrix-manus av Andy Wachowski & Larry Wachowski och taget från http://www.whysanity.net/monos/matrix3.html.

Jag vill egentligen bara berätta hur bra hon är, min älskling. Hur mycket hon betyder för mig.

Så länge vi känt varandra har hon vetat att jag är alkoholist, men hon har inte gått härifrån och inte gett upp. Hon har varit arg när jag förtjänat det, ledsen när jag sårat henne och krävande när jag varit kravlös mot mig själv. Hon har varit mjuk när allt annat varit hårt, förstående när jag själv inte förstått och tålmodig när historien upprepat sig.

I likhet med de flesta alkoholistanhöriga älskar hon den jag är och hatar den jag kan vara. Med sin närmast övernaturliga intuition har hon valt strider med omsorg. Hon har betraktat och väntat. Bidat tiden tills tillfället varit rätt eller nödvändigt. Med små, försiktiga steg hjälpt mig framåt när jag tagit kliv tillbaks. Med insikten om att förändringsviljan måste komma inifrån mig själv har hon förberett dess ankomst och gjort allt hon kunnat för att göra det bekvämt för den.

Jag kan inte trolla bort min alkoholism, inte ens med löften till henne eller vårt ofödda barn. Det vet hon. Därför har hon gjutit en solid grund av kärlek för mig att bygga vidare på, och hon finns alltid i närheten när jag behöver hjälp med att hålla i vattenpasset.

Dessa är de tankar och känslor som svårast låter sig fångas i formuleringar, och ibland misslyckas jag med att framföra dem. Jag hoppas då att hennes intuition hjälper mig att få fram det jag så gärna vill att hon ska veta.

Jag beställde lammfilet och en ramlösa och avböjde servitrisens vinrekommendation.

"Ramlösa? Nu får du lägga av", sa Roger.

Restaurangen är jobbig — jag har varit där förut och besvärades av akustiken den gången också — och det var fullt med folk överallt och extremt trångt runt vårt tolvmannabord. På plussidan hade vi att det var à la carte istället för det sedvanliga bufféslafset.

Jag märkte att jag blev lite trött av det höga sorlet i lokalen, och att jag inte hörde vad folk sa. Beställde mig en kaffe.

"Kaffe? Kaffe och ramlösa?" frågade Ralf.

Lammet såg hyfsat fint ut i färgen när det kom in. På tallriken fanns, i tillägg till den obligatoriska sparrisen och gräslöksstrået, en liten skål med någon form av marinerade tomater. Eftersom jag inte blivit tillfrågad om vilken typ av tillbehör jag ville ha börj…

"Ska du inte ha lite vin? Du ska väl ha vin till lammet. Beställ vad du vill", sa Annika.

Var var vi, jo, just det, jag hade inte blivit tillfrågad om tillbehör, så jag blev nästan lite förvånad när det på bordet dök upp en skål med skivad potatis dränkt i grädde och kvävd i ost. Det var en mycket ocharmerande potatisgratäng, gjord enligt "fett är gott"-principen. Men jag var hungrig och lammet var mört och…

"Är det för att din flickvän är gravid som du inte dricker?" undrade Malin. "Delvis", svarade jag kort. "Varför då?", undrade Malins väninna vidare.

Servitrisen hade fullt upp och sprang som ett skållat ollon, som jag hade uttryckt mig om detta hade utspelat sig när jag gick på mellanstadiet. Restaurangens diskhjälp hade mitt medlidande eftersom såsen på tallriken hade börjat torka in re…

"Konjak? Ska du ha konjak? Gratis XO!", flinade Magnus.

Avbruten i mina tankar på diskhjälpen började jag fundera på om det inte snart borde vara ganska uppenbart för alla runt bordet att jag inte drack alkohol denna kväll.

"Det var roligare den gången vi stod och dansade vid baren, kommer du ihåg det, fy fan vad vi röjde, haha, det var kul", fortsatte Magnus.

Notan kom in och Roger signerade. Jag såg inte beloppet, men jag uppskattade min del av notan att uppgå till cirka 600 kronor, och för övriga i sällskapet cirka det dubbla. Så 15 000 säkert, tänkte jag och mitt medlidande gick nu till servitrisen eftersom jag vet att Rogers devis kan sammanfattas "drick, inte dricks". Sällskapet skulle nu förflytta sig till ett annat rum.

Jag hade fått nog och gick hem. Vilket jävla tjat! Det är ju helt makalöst! När det gått lite längre tid och nykterheten fått stabilisera sig, då är jag beredd att besvara repliker som de ovan nämnda med "jag är alkoholist, så jag dricker inte". Men det är lite för tidigt för det nu.

Det handlar om att fullfölja tankegången. Jag märkte det i förrgår igen, när jag var på julbord.

Från min ankomst fram till att middagen var över en och en halv timme senare blev jag erbjuden öl, akvavit, rödvin, öl igen, vitvin och akvavit igen — i den ordningen. Men det var först med konjakerbjudandet efter middagen som jag kände ett styng av saknad.

För att motarbeta detta så fullföljde jag tankegången:

Okej, här finns hur mycket gratis alkohol som helst. Folk verkar ta det lite lugnt, men det hade inte jag gjort. Jag hade hällt i mig rätt mycket av det mesta, och inom tre timmar så hade jag tyckt att alla var tråkiga. Då hade jag tackat för mig och stuckit ut på stan och stått på nån bar eller nattklubb och bjudit mig själv och andra jag inte känner på öl och sprit i shotglas.

Och sen hade det varit samma gamla visa igen. Minnesluckor, bakfylla och ångest — starkare och starkare för varje gång tills jag slutligen sitter där som ett inkapaciterat, isolerat miffo utan kraft till annat än att öppna ölburkar.

Taktiken funkade fint, och väl hemma senare samma kväll var jag ganska nöjd med kvällen och lyckligt ovetande om att nästa julbord, dagen efter, skulle bli en bra mycket mer plågsam historia.

Jag kom att tänka på en märklig fyratimmars bussresa jag hade en gång. Jag började med att gå in på Bunnpris på Oslo S och köpa en 1,5-litersflaska med First Price Cola. Sen in på Vinmonopolet där jag köpte två flaskor rödvin av billigaste sort. Sen in på toaletten där jag tömde ut colan och hällde i vinet istället.

Tada! Om man bortser från att vätskan i flaskan inte bubblade och att den såg lite rödaktig ut i motljus så var det hyfsat likt cola.

Sen drack jag upp det där under bussresan till Göteborg där jag gick av bussen och fortsatte ut i natten in på en bar någonstans. Helt normalt.

På mitt jobb finns en mycket tydlig alkoholpolicy. Det råder självklart nolltolerans mot alkohol under arbetstiden, och vid misstanke om att en anställd möter upp påverkad på arbetet är personens närmaste ledare förpliktigad till att skicka hem personen.

I en sådan situation har den anställde möjlighet att få sin eventuella oskuld bevisad genom att genomgå en promillekontroll. På varje avdelning (det är ett stort företag med flera avdelningar på flera kontor på flera platser) finns utandningspromillemätare, men vid positivt utslag kan den anställde också kräva att få lämna blodprov.

Företaget tillämpar en form av three-strikes-and-you’re-out-policy för situationen ovan. Vid första förseelsen får den anställde en varning och, om så önskas av den anställde, möjlighet till att bli satt i kontakt med företagshälsovårdens kurator. Vid andra förseelsen fås varning nummer två med krav om att den anställde tar ett möte med kontorets alna-kontakt. Tredje gången är det allvar; om den anställde då inte engagerar sig i en process för att få hjälp och bukt med sitt alkoholmissbruk är det sparken.

Det existerar också mycket tydliga förhållningsregler för företagsanknytna arrangemang: Det får aldrig uppmuntras till alkoholkonsumtion, tillgången ska uppfattas som begränsad och det ska finnas lika många alkoholfria som alkoholhaltiga alternativ.

En exemplarisk policy, med andra ord, och jag uppfattar den inte som ett spel för gallerierna. Tyvärr har alkohol en enastående förmåga att nästla sig in överallt, att tränga sig in i varje spricka stor nog att rymma en alkoholmolekyl, och gränser töjs och överträds. Men företaget har gjort vad det kan utan att gå över den där gränsen där debattsidorna fylls av referenser till en bok av George Orwell som alla önskar att de faktiskt hade läst.

Det är ett fasligt liv i Norge för närvarande, angående Fremskrittspartipolitikern som äntrade talarstolen i Stortinget efter ett par shottar och nån öl.

Jag är bekant med det där problemet. För det mesta har det handlat om bakfylla, men jag har faktiskt kommit full till jobbet en gång. Jag vet inte riktigt hur det gick till.

Jag vill ogärna vara en kliché, men jag hade kvällspasset i baren där jag jobbade. Tidigare under dagen skulle jag städa lägenheten eller nåt, och för att göra det mindre tråkigt tog jag en öl. Och en till. Och en till. Och när jag väl kom till jobbet var jag i toppform.

Efter att ha jobbat en timme kom chefen. Hon sa: “Du har druckit. Du kan inte jobba mer ikväll. Herregud, vad är det du håller på med?”

Jag tog bara min väska och gick. Jag fattade förstås att det som just hänt inte var så bra, men jag brydde mig inte så värst mycket. Konsekvenser existerar ju inte, remember? Jag fortsatte ut i natten och in på en annan bar.

En annan gång, när jag jobbade extra på ett hotell, hade jag lovat att ta morgonpasset i konferensavdelningen dagen efter hotellets julfest. Men jag blev så makalöst full på julfesten att jag har väldigt lite att berätta om hur den var. Nästa dag vaknade jag klockan 11, vilket var ungefär fyra timmar efter att jag skulle ha varit på jobbet. Det där var så pinsamt att jag sedan dess aldrig satt min fot på hotellet igen.

Men ibland ligger man ju i lä. Att sitta här och minnas tillbaka förde in tankarna på ett videoklipp jag såg för ett par år sedan, om ett gäng ryska gruvarbetare som inte fått lön på ett halvår och därför bestämt sig för att strejka. Han killen i bakgrunden är ju bara helt obetalbar.

Tre och en halv vecka in i nykterheten, ungefär. Klapp, klapp. Skitduktigt.

För första gången under denna tid skulle jag vara gräsänkling för kvällen, och det oroade jag mig lite för under dagen.

Med all rätta, för maken till massiv och intensiv attack som den jag hade på hemvägen, det får man leta efter. Jag hade sån lust att ta en öl (dvs. fyllna till gradvis under tio timmar) att jag inte finner ord att beskriva det.

Med en kraftansträngning skyndade jag mig att handla lite mat (utan att titta alltför noga i ölhyllan) och så fort som möjligt ordna ett hoahoa-lass med pannbiffar och pulvermos som jag i högt tempo skyfflade in i munnen (varför då?).

Till sist kunde jag proppmätt lägga mig i soffan och vara lite nöjd med att mina motdrag haft önskad effekt, och att jag nästa gång kommer att kunna tänka "Det här har jag klarat av förut".

Det är ju förstås så här:

Om man gör antagandet att den typiske alkoholisten är en 43-årig man med ett kraschat äktenskap och två försummade barn i femtonårsåldern så hamnar punkt åtta och nio i ett annat ljus.

Då kan man misstänka att samvetskvalen i nyktert tillstånd blir så outhärdliga att endast fylla kan lindra dem. Att då göra allt som står i ens makt för att gottgöra och be om ursäkt och förlåtelse är med största sannolikhet det enda sättet att satisfiera nykterhetens precondition.

Det förstår jag verkligen.

Detta är sista delen av Skuld, ånger och ansvar. De tidigare två delarna är volym 1 och volym 2.

Så jag är alltså inte nämnvärt tyngd av varken skuld- eller ångerkänslor. Jag har gjort mina tabbar och ibland sårat andra (dessa episoder berättar jag ju om här ibland), och det är jag ledsen för. Men det gäller generellt, och beror inte endast på alkohol.

Jag är väldigt glad över att aldrig ha kört på någon — varken nykter eller full, och jag är hyfsat nöjd med att aldrig ha slagit någon på käften — varken nykter eller full. Att jag endast är hyfsat nöjd med det sista beror förstås på att jag mött en del idioter som säkerligen hade haft gott av en i trynet. Men det får någon annan ge dem.

Inte heller går jag runt och känner mig som ett oskyldigt offer, ett lamm slaktat på alkoholens altare. Jag får intrycket av att det ska vara så viktigt att jag accepterar min alkoholism som en sjukdom, men samtidigt har jag svårt att inse vad det spelar för roll. Det kan ägnas mycket tid åt att ta fram sjukdomsdefinitioner och sitta och lägga till och dra ifrån symtom tills man fått något som verkar passa, men det finns det andra som gjort så noggrant redan, så det behöver vi inte ägna någon tid åt.

Det bör dock inte vara alltför svårt att enas om följande (från SCAA:s webbsidor):

"Om man fortsätter att använda alkohol, trots att detta har negativa följder både kroppsligt, mentalt, existensiellt och socialt, är man alkoholberoende (alkoholist)."

Det där är jag med på. Jag är alkoholist. Precis som att: Om man fortsätter att röka cigg, trots att detta har negativa följder i alla ovan nämnda avseenden, är man ciggrökningsberoende (rökare), och om man fortsätter att frossa i kakor och bullar fastän man mår skit av det och är kraftigt överviktig så har man en ätstörning.

Den gemensamma nämnaren verkar vara beroende. Trots det klassificerar vi olika, beroende på föremålet för beroendet. Ätstörningar och alkoholism är sjukdomar, men rökare och knarkare är bara beroende.

Jag försöker bara förstå, varför det är så viktigt att förklara sig som sjuk och tillfriskna genom att erkänna sin skuld och bearbeta sin ånger.

Jag har under en femtonårsperiod stört belöningssystemet i hjärnan med ett frekvent och högt alkoholintag, och detta har orsakat en permanent skada som inte går att bota. Det är jag skyldig till, men jag känner ingen skuld. Det var stundtals jävligt kul, och inte går det att göra ogjort, så ånger känns meningslöst och oärligt.

Däremot är det mitt ansvar, både min historia och min framtid. Att aldrig igen låta den skada jag ådragit mig orsaka sorg eller smärta för mig eller de som står mig nära, det är min uppgift. Det är mitt ansvar.

Den här texten är fortsättningen på gårdagens Skuld, ånger och ansvar, volym 1. 

På bussen hem, efter att ha fått min Statoil Redemption, var jag ju som sagt så fantastiskt nöjd med mig själv. Jag hade känt skuld och ånger, men dessa känslor försvann efter att jag tagit mitt ansvar.

Är detta då en variant av punkt åtta och nio? Två snodda folkisar är väl inte hela världen, men är det samma koncept? Finns det anledning till att rannsaka sig själv, skriva en lista över dumma grejer man gjort mot folk på fyllan och därefter börja överst och jobba sig neråt?

Jag kan inte nog understryka hur skeptisk jag är till den idén. Att skriva listan är väl en grej, men att börja ringa runt och dra upp episoder från tiotals år tillbaka i tiden? Vad ger mig den rätten?

Ska jag ringa till Erik och be om ursäkt för att jag var otrevlig mot honom och hans flickvän den där påskaftonen för 13 år sedan? De blev ju ledsna den gången, och kanske minns de händelsen fortfarande (åtminstone om jag påminner dem), man vad förväntar jag mig få ut av att komma och be om retroaktiv tillgivelse? Och, med punkt nio i tankarna, hur ska jag kunna avgöra vad som skadar eller inte?

Ingenstans i punkt åtta eller nio står "PS. Gäller endast fyllegrejer. DS." Är det endast vi alkoholister som har gott av mynameisearlande, eller är det så att preskriptionstid ur moralisk synvinkel inte existerar? Är preskribering eller förlåtelse helt ursäktsavhängigt?

Och i ärlighetens namn, hur har jag det med skuld- och ångerkänslor? Jag hade ju självklart inte velat leva om mitt liv (vi kan snacka om det där en annan gång), men onekligen finns ju många saker jag önskar jag hade gjort annorlunda. Det ingår i de flesta människors liv att leva med. Men skuld? Nej, det känns inte som det ord jag hade valt. Ånger? Ja, i vissa tillfällen. Ånger stark nog för att söka förlåtelse? Nej, och jag är som sagt inte så säker på att min ursäkt heller är önskad.

I texten Bajonettgreppet som jag skrev för ett tag sedan berättade jag om hur jag fått min älskling att gräva i soporna. För detta har jag bett henne om förlåtelse med orden "Jag är verkligen, innerligen och uppriktligen ledsen för att jag drev dig till att leta i soporna". Så är det. Men skuldkänslor? Nej. Ånger? Nej.

Betrakta följande:

• "Jag ångrar att jag fick dig att rota i soporna."

• "Jag tycker det är sorgligt att jag sjunkit så lågt och tvingat dig att följa efter mig nedåt."

I den nedre frasen ryms inte egentlig ånger. Ska jag ångra mitt liv? Känna skuld för mina val? Lägga mig långflat och be världen och en högre makt om ursäkt för mina misstag? Eller ska jag acceptera ansvaret för mina handlingar, försöka använda det jag lärt mig för att göra rätt i framtiden, leva och låta dö det som ingen vill ska leva?

Resonemanget avslutas i nästa och sista del av trilogin Skuld, ånger och ansvar. 

Jag har tänkt lite mer på de där tolv stegen och har försökt betrakta dem med ett lite mer öppet sinne. Med detta sagt är det punkt åtta och nio som intresserar mig mest:

• Vi gjorde upp en lista över alla de personer som vi hade skadat och blev villiga att gottgöra dem alla.
• Vi gottgjorde personligen dessa människor så långt det var oss möjligt utom då detta kunde skada dem eller andra.

Jag har tidigare varit inne på detta, men i punkterna ovan snackar vi äkta mynameisearlande. Och det här har visat sig vara ett väldigt stort ämne. Skuld. Ånger. Ansvar. I förhållande till min alkoholism och i förhållande till de konsekvenser alkohol haft för mig och andra.

Låt oss börja lite lätt med en, självklart sann, historia som utspelade sig när jag var i 22-årsåldern.

Jag och Jonas hade haft en riktig skitkväll. Det började med att vi hade jobbat i flera timmar med att, mot en ersättning på 500 kronor vardera, montera ner en enorm kub av spånplattor inne i en öde mässhall. Därefter skulle vi gå ut, bestämde vi oss för. Vi var laddade som bara den där vi stod i omklädningsrummet med varsin öl.

Det ösregnade ute och inte fick vi tag på någon taxi. Så vi gick. Och när vi var framme vid nattklubbarna såg vi ut som två dränkta katter. Därefter köade vi i 40 minuter bara för att få veta att vi inte hade åldern inne, och sen gjorde vi om samma sak två gånger till.

Det var två genomblöta, tragiska figurer med dåligt självförtroende som gick in på den där Statoilmacken vid midnatt. Under tiden Jonas köpte cigg stod jag och betraktade en lastpall med Pripps Extra Brew 3,5% folköl. Och inte vet jag vad som flög i mig, för jag petade ut två burkar ur ett av sexpacken och stoppade i fickan. Sen gick vi därifrån, tog en taxi hem till Jonas och satt småsura i hans soffa och drack upp det vi hade innan vi somnade.

Vaknade sent nästa dag. Kom ögonblickligen att tänka på folkölssnattningsepisoden från kvällen innan. Ånej! Ånej! Varför gjorde jag så? Jag hade ju pengar! Och framför allt: Jag stjäl väl inte!

Det där plågade mig gränslöst under hela dagen. Jag kunde inte tänka på annat. Ångern paralyserade mig.

Framåt kvällen tog jag bussen ner till bensinstationen. Tog mod till mig och gick in och rätt fram till kassan, bemannad av en tjej i 30-årsåldern.

— Hej. Vad kostar en sån öl? frågade jag och pekade mot lastpallen med folköl.

— Ett sexpack kostar 49:90, svarade hon.

— Men bara en?

— 9:90.

— Då skulle jag vilja betala för två sådana.

— Jaha?

— Ja, jag var här inatt, och då var jag lite full. Så jag snodde två sådana. Nu är jag här för att göra upp för mig.

— Ååå! Vad bra! Då blir det 20 kronor!

— Här. Tack. Jag ber verkligen om ursäkt.

— Det är okej. Det var verkligen bra att du kom tillbaks. Tack själv!

Sällan har jag varit så nöjd med mig själv som när jag tog bussen hem igen den kvällen.

I nästa volym av Skuld, ånger och ansvar fortsätter resonemanget, fast med en annan utgångspunkt.

Vaknade bakfull idag. Det trodde jag i några sekunder i alla fall, eftersom jag hade huvudvärk och var torr i munnen. När jag kom på att så inte var fallet fick jag en liten känsla av glädje.

Därefter förlöpte dagen utan nämnvärda tankar om eller på alkohol, vilket var en skön motvikt till igår. Och inte har jag lust att gräva ner mig i det nu heller, så med dessa ord tar jag kväll. God natt!

Det började så smått igår kväll.

En kompis, eller snarare en bekant, fyllde 30. Vi var cirka 15 stycken som samlades vid 22-tiden på kvällen för att sjunga en liten sång och överlämna en present eller två. Och så ta några öl, förstås.

Jag satt där med min kaffe och hade ganska trevligt. Vid tre tillfällen slog mig tanken att det är synd att jag inte kan hantera alkohol, för det hade varit trevligt att ta sig en öl. Vid midnatt tackade jag och fyra andra för oss. Jag och min älskade gick småpratandes uppför backen som leder till vårt hem.

Det dröjde flera timmar innan jag somnade, och när jag vaknade idag så kände jag en stark längtan efter att dricka öl denna dag. Tankar på behandlingscenter och läkare kändes mycket obekväma. Jag vill gå på julbord, inte på klinik.

Parallellt med dessa tankar höll mitt friska jag febrilt på att leta i alla mentala skåp.

Var i helvete har jag lagt ångesten? Har nån sett min övertygelse? Jag hade den häromdagen, det vet jag.

Det hade varit så bra att komma in där på förfesten med ett kallt sexpack och slå sig ner på en stol — "PSCHT!". Jag funkar ju så bra i såna sammanhang. Slå på charmen, vara rolig, sitta och diskutera, bjuda på mig själv. Det är ju jag! Det är den jag är!

Men fullfölj fantiserandet då! Hur slutar det? När alla andra har fått nog och tar sig ett glas vatten, vad gör jag då? Varför kan jag inte komma ihåg hur jag kände för två och en halv vecka sedan? Ingenting är annorlunda. Ingenting!

Det måste ju inte bli sådär igen. Nu vet jag ju att jag måste begränsa mig. Att jag inte får låta det spåra ur. Jag behöver ju inte dricka så ofta. Kanske en gång i månaden eller vid speciella tillfällen. Som idag, till exempel.

Jag håller på att bli övermannad. Anfallet kom så plötsligt. En fet jävla klusterbomb rätt in i alla mina fina resonemang. Jag behöver förstärkningar.

Nej, nej, nej, nej. Nu lugnar jag ner mig. Det finns ingen anledning till att börja pladdra om det här nu. Det här går att lösa själv. Bara ta det lugnt.

— Du, älskling…?

NEJ! HÅLL KÄFT! LÄGG AV!

— Jaa, svarade hon med sömn i rösten.

NEEEEEEJ! NEJ!

— Jag har sån jävla lust att dricka öl idag.

Okej. Okej. Jag ger mig. Jag tar och kryper tillbaks dit där jag kom från. Vi hörs en annan gång.

Hon kröp tätt intill mig och höll sin nakna kropp mot min. Vi låg i mörkret, i sängen, och pratade en stund. Värmen, orden, kärleken och omtanken från min uthålliga älskling fyllde tomrummet i magen.

Det här hade aldrig gått utan henne.

Vi gick upp och hon ordnade mackor med salami och ost och ett glas juice under tiden jag stod i duschen. Jag kom lite försent till jobbet.

Alla tankar om alkohol kretsar nu runt alkoholism som en sjukdom.

Ja, ja, jag accepterar väl alkoholism som en kronisk men behandlingsbar sjukdom dårå. Men jag fattar inte hur behandlingen går till. Det blir ju inga tolv steg för min del, det börjar klia i hela kroppen så fort jag läser om det där. Alternativet är samtalsterapi, inte sant? Då undrar jag: Hur låter de samtal som för mig ska fungera som en behandling och hjälp till livslång avhållsamhet från alkohol? Jag är makalöst nyfiken.

Alkoholismen har börjat trixa lite med mig. Det sker väldigt finurligt, noterar jag intresserat. Knappt så jag märker det.  Eller ja, hela poängen är ju att jag inte ska märka det.

Allt gammal ångest och desperation försöker bli bortglömd och det börjar låta riktigt trevligt med en förfest och ett julbord. Nu har det nog ordnat till sig. Det blir inte som förr igen. Man måste ju kunna ta sig en öl någon gång, för tusan.

Jag ska på återbesök till min husläkare om knappa två veckor och har fått brev från behandlingscentret om att jag kommer få en tid före den 10 januari. Det är bra. Att ha några orangevita tygskärmar att jaga gör det lättare att springa runt här ute i skogen. 

Han var en gladlynt, energisk liten islänning, denne universitetsprofessor i matematik.

Vi hade en god ton och brukade småprata om lite allt möjligt innan vi gick över till våra egentliga roller; Jag var uppsatsskrivande student och han var min handledare. Till en början pratade vi mest om samhälle, politik, barn och skandinaviska förhållanden, men ju fler gånger vi träffades desto personligare blev det.

Ungefär två månader in i uppsatsskrivandet förändrades min tillvaro drastiskt. Det förhållande jag varit i sedan gymnasieåldern kom till ett abrupt slut, och jag tappade fotfästet. Att hon gick sin väg är jag glad för idag (och på sätt och vis var jag det redan då), men att hon inte såg sig över axeln och att hon samtidigt tog med sig alla mina vardagliga referenspunkter försatte mig i en orolig tillvaro. Och såna brukar vi fixa med öl.

I efterhand är det lätt att se att det var i denna period mitt alkoholkonsumtionsmönster förändrades allra tydligast. Jag hade tidigare kunnat sitta hemma själv och dricka ibland, men nu blev det min preferens. Gränsen mellan vardag och helg suddades helt ut, och varje dag blev en onsdag.

Har du sett "Seconds From Disaster" på National Geographic Channel? Där går de alltid igenom tiden strax före en katastrof och ser på kedjan av händelser som i slutändan leder till ett varierande antal människors död. Det är aldrig en isolerad händelse, det är alltid ett förlopp.

Det gick snabbt utför och snart hade ett halvår gått utan att jag presterat ett skit i skolan. Handledaren skickade mail ibland och undrade var jag höll hus. Han bad mig komma på besök snarast.

Det dröjde ytterligare ett halvår innan jag kom på besök. Jag var bakfull när jag kom dit och vi började som vanligt att småprata om det mesta. Till slut frågade han hur det var med mig. Egentligen.

Det brast fullständigt. Jag satt inne på den lilla stolen på det lilla kontoret och tittade på den lille mannen och grät. Och började berätta.

Vi pratade i två timmar, men ingenting om matematik. När jag skulle gå därifrån reste han sig från sin stol och gick fram till mig och gav mig en innerlig kram. "Det här har jag aldrig gjort med en student förut", skrattade han.

Servering av starköl, vin och spritdrycker får endast ske om tillstånd meddelats enligt 7 kap 1 § Alkohollagen (1994:1738). Förutsatt att man nu fått ett sådant tillstånd och önskar behålla det ska man förhålla sig till några regler:

1. Sälj inte alkohol till fjortisar
2. Förhindra att folk dricker medhavt
3. Sälj inte alkohol till folk som redan är skitfulla

Krogbranschen är i dessa fall mer eller mindre självsanerande.

1. Ingen krogägare i världen vill ha in omyndiga personer på sitt etablissemang. Det är inte endast åldersrelaterat — hur mycket pengar har gemene 17-åring att bränna i baren? Av detta följer att det inte heller är särskilt intressant med 18-åringar. Vid 22 börjar det eventuellt ordna upp sig men det allra bästa är ändå 27+. Allra helst vodkaredbulldrickande 32-åringar som gillar att ta sig en bläcka: Kaching!
2. Förtäring av medhavd alkohol? Fickplunta? Är du helt skvatt galen? Tror du man tjänar pengar på att folk går och pissar eller?
3. Den där punkten är man lite mer flexibel med. Den är ju dessutom väldigt svår att förhålla sig till. Jag menar, om man hade stoppat alla synbart berusade människor redan i entrén så hade det ju inte direkt varit trångt där inne. Och vi kan ju inte neka alla. Alltså släpper vi in dem. Och när de väl är inne så är det ju inte så jävla lätt för en stressad bartender att se vem som borde ta sig ett glas mjölk och gå och lägga sig. Det allra bästa vore ju om de fullaste kunde skicka fram sina kompisar för att köpa åt dem istället — då har man ju sitt på det torra samtidigt som pengarna fortsätter komma in.

Ibland går det riktigt illa. Som i fjol, i Vikersund i södra Norge.

Medlemsantalet i nykterhetsorganisationerna ökar. "IOGT-NTO" ligger ju inte direkt som en karamell i munnen, men desto bättre då att folks önskan om att markera sitt avståndstagande inte är avhängigt av ett flashigt namn.

"De nya medlemmarna är dels de som tidigare druckit för mycket och söker ny identitet men också de som vill markera sitt missnöje med alkoholpolitiken", skriver SVT.

Söker ny identitet, säger du ja.

Såg ett nyhetsinslag på SVT som handlade om ungdomar som väljer organiserad nykterhet framför fylla. "Jävlas inte med nykterister", stod det på den rödrosigkindade ledartjejens t-shirt. Hon hade lika kul utan alkohol, berättade hon glatt och mindre oväntat.

För egen del har jag absolut noll lust att grundstommen i min identitet ska utgöras av en nykterhetsorganisation.

Jag har ju tidigare skrivit lite om en förestående attack och svårigheten i att veta i vilken förklädnad den kommer. I anslutning till detta skulle jag nu vilja berätta en sak.

Det börjar närma sig två veckors nykterhet, och man får väl säga att avhållsamheten varit enkel och självbelönande. Tankarna runt min alkoholism har varit många och varierade, och denna starka medvetenhet har också gjort det lätt; Att inte dricka har fått mig att känna mig duktig.

I fredags kom ett förslag i SMS-form från en god vän jag inte träffar så ofta. "Hej! Hade varit kul att träffas över en öl ikväll. Vad säger du?"

Han är lärare och en mycket bra och förstående man. Betraktas av alla sina vänner som pålitlig, omtänksam och hjälpsam. Under ett av mina misslyckade försök att sluta dricka, för cirka ett år sedan, möttes vi på en bar en kväll. Han blev mycket förvånad över att jag valde ett alkoholfritt alternativ. För att inte skrämma honom försökte jag i milda ordalag förklara min avsikt att avstå från alkohol. Det gick inte alls.

— Va? Vad yrar du om? Du måste ju kunna dricka några öl ibland? Det där är bara dumheter, det du säger nu. Självklart måste du kunna ta dig en pilsner!

Hans reaktion förvånade mig. Hans kategoriska avfärdade av min ambition. Inget snack om att "nej tack" var okej. Kanske hade jag förklarat min situation för dåligt, kanske kände han att vi brukade ha så trevligt när vi "träffas över en öl". Kanske växer det flygande majonnäs på månen, vad vet jag och vad spelar det för roll?

Ett par veckor senare var jag tillbaks i gamla vanor igen. Inga förvånade reaktioner från någon då.

Och det jag just berättat är det som är riktigt, riktigt svårt med det här. Det känns väldigt tråkigt att behöva bli han som aldrig vill träffas ändå och han som det inte är någon idé att bjuda, för han kommer aldrig ändå. Men så måste det vara, är jag rädd. Inget antabus i världen kan avhjälpa det.

Jag känner mig lite kinkig. De sista två dagarna har jag varit irriterad i omgångar. Något eller några av följande gäller:

Avhållsamheten och vetskapen om att jag inte kan dricka påverkar mitt humör så att…

1. …jag blir sur helt utan annan anledning.
2. …jag blir sur för saker som möjligtvis är lite irriterande men som vanligtvis inte hade bekommit mig.
3. …jag blir mer sur än vanligt för vardagliga irritationsmoment.
4. …jag egentligen inte blir varken surare eller känsligare, men däremot överdrivet medveten om mitt humör.

Visst, visst, jag förstår att den uppenbara slutsatsen är att jag upplever en kombination av 1, 2 och 3. Och det lutar väl åt att det är så. Men ibland känns det lite som fyran också.

Råttor som får nikotin föredrar alkohol framför vatten, meddelar Bolaget. Jag försöker ha en lite bättre självbild än så, men den nämnda slutsatsen är säkert inte helt grundlös.

Rökningen har också haft sina positiva sidor genom åren, det måste ändå sägas. Man kan väl sammanfatta det hela med att rökning hade varit okej att hålla på med om det inte hade varit dödligt skadligt och luktat så jävla illa. Det är ju på nåt sätt där det spricker.

Det har varit lite fram och tillbaks med rökning sedan början på sommaren. Mest fram, men så ett par veckor med tillbaks mellan varven. Men sedan förra veckan är det slut för gott. Inte för att jag plötsligt blivit renlevnadsmänniska, utan för att rökning vill ha öl och öl vill ha rökning. Och öl vill jag inte ha. 

Vi borde sätta oss ner och reminisca nån gång, du och jag. Vi har ju så många bra minnen ihop. Du har varit en fantastisk vän för mig, och ställt upp så många gånger. Det är väl därför jag älskat dig så förbehållslöst och accepterat dina feltramp.

Det är nånting med den där känslan av upprymdhet och glädje du ger mig som är så speciell.

Som den där stämningen som råder när vi håller på och gör oss klara för en kväll. Ett moln av vattenånga väller ut i badrummet när jag kliver ut ur duschen med en handduk runt livet. På handfatet står en ölburk, och när temperaturen på dess yta faller under luftens daggpunkt draperas den i en perfekt distribuerad kondens, störd endast av mina fingeravtryck. Med kondensens hjälp konstaterar jag att det återstår två tredjedelar av innehållet. Jag är lugn och trygg. Livet är bra härligt. Livet är en fest. Det ska bli så kul ikväll.

I ditt sällskap är mitt välbefinnande totalt. Inget kan skada oss, och det finns inget för mig att oroa mig för. Om något negativt skulle ske så spelar det heller ingen roll: Med dig existerar inte konsekvenser och eftertänksamt grubblande. Fire and forget. Det ordnar sig. Det gör det alltid. Om lösningen inte är uppenbar så är problemet inte heller värt att lösas.

Du får det fula att bli vackert och kärleken att växa. Jag känner det i hjärtat. Jag vill anförtro mig och bli anförtrodd åt. Uppskatta och bli uppskattad. Attrahera och bli attraherad. Dansa och bli dansad med. Alla ler, alla har det bra. Du är den mest gästfrie värden och mest välkomne gästen på samma gång. Hunger, Trötthet och Sorg är de enda som inte får komma.

Du är ett fantastiskt sällskap. Med dig blir en tågresa mellan Grums och Trollhättan med byte i Karlstad spännande. Din förmåga att göra tråkiga saker roliga och jobbiga saker enkla är inget annat än magisk. Betala räkningar, köpa en förlängningssladd på Clas Ohlson, sitta i telefonkö till Skatteverket, läsa på Text-TV om vem som vann O-ringen — precis allt blir enklare och roligare när du är med.

I mörkret justerar du min apertur och håller min hand när du leder mig fram. Jag vet vad jag ska göra, och jag behöver inga anledningar. Inget är osäkert och inget kan bli fel. När vi är tillsammans tar du hand om mig och skyddar mig från allt som gör ont. Och du gör det av kärlek till mig.

Och ja, jag älskar dig också. Jag kan nästan inte förstå att vi måste skiljas.

På kontoret där jag jobbar pågår nu "trimtimmen". Det är ett surrealistiskt skådespel där medelålders kontorsråttor hasar sig ut på golvet vid kaffemaskinen och plockar kulor i luften till takterna av Living Doll. I cirka fem minuter. Så varför de kallar det för "trimtimmen" är för mig en gåta.

Vi har ett modernt, öppet kontorslandskap med stora skrivbord i ljust trä som kan regleras längs varje tänkbar vektor med några snabba tryck på reglagen. I min avdelning är vi mest 30-åriga killar med Visual Studio 2005 på skärmarna. Det är komiskt att föreställa sig att någon av oss skulle våga göra revolt genom deltagande i trimtimmen.

Ändring, 28 november 20.38:

Detta inlägg får stoppa här. Jag har, efter att ha funderat på det under eftermiddagen, raderat fortsättningen. Jag kände att jag med det som tidigare stod här gick bort från grundtanken med den här bloggen. Det här får bli en påminnelse om att det här handlar om min alkoholism och inte om andras.

Idag är det en vecka sedan sista fyllan. Inget anmärkningsvärt med det — det har ju hänt förr.

Magen är i ordning, jag kan koncentera mig på jobbet och jag presterar väl. Ingen ångest, nervositeten är borta och jag ler och ser folk i ögonen när hövligheten i vår kultur påkallar det. Kanske lite oftare än så, till och med. Jag är ju en utåtriktad spindel i nätet med många bollar i luften, för att citera mången projektledares jobbansökningar.

Det är i det här läget jag i vanliga fall hade velat unna mig en öl. Köpa ett sexpack på vägen hem, luta mig tillbaks i soffan med fötterna på soffbordet. "PSCHT", låter det ack så välbekanta ljudet. En stor klunk. En känsla av lugn. Gå ut och ta en cigg. In igen, oj, redan slut. "PSCHT!". Lite ölskum på tröjan. Skit i det, den går ju tvätta, hö hö.

"PSCHT! PSCHT!"

Fan, bara två kvar. En liten Fernet också, kanske. Jaså, den var slut. Hmm. Alltså, jag kan bara inte öppna en av hennes Amarone-viner. De kostade ju trehundra spänn styck, och så kommer hon ju undra vad fan jag håller på med. Det tjatet orkar jag inte. Undrar om hon har tänkt att ringa sen? Hade varit skönt att ha det där avklarat innan det börjar höras på min röst att jag druckit. Eller gör det redan det, kanske? Äh, det ordnar sig. Tror det får bli en liten sväng ner på en bar efteråt. En liten. Orkar inte vara bakfull imorgon.

"En öl tack… Nämen fan, är du här? He he, ja, en öl måste man ha ja… Ja? Annars då?"

När alarmet på telefonen ringer 08.30 har jag redan ställt om det så många gånger att den här gången bara måste jag gå upp. Usch, fan, somnat på soffan med kläderna på igen. Äcklig, metallisk smak i munnen. Mat orkar jag inte ens tänka på. Vi droppar det. Herregud, vad röd i ögonen jag är. Det lyser ju bakfylla om mig på långa vägar. Nåja, det är bara att ta tjuren vid hornen och dra ner på jobbet och ta det som det kommer. Åh, vad jag längtar tills den här dagen är över. När jag tagit mig igenom den så är jag verkligen värd en öl…

Den där gamla visan blir det alltså inget av idag, och jag är ju så inställd på att det aldrig kommer att bli så igen heller. Men så enkelt som att bara ställa in sig på det, det vet jag ju att det inte är.

Någonstans förbereds en attack. Jag står där, som en vietnamesisk risplockare, och chillar ute på fältet. Det är en fin dag. Är glad för det jag har och rätt nöjd med det mesta. Samtidigt tankas napalmen för fullt i en flygplanseskader någonstans i närheten.

Vidrigheten med napalm är att den åstadkommer svåra skador på grund av att den fortsätter brinna och inte går att släcka när den träffat huden. Enda sättet är att undvika att få den på sig. Med andra ord måste jag vara alert och jävligt snabbfotad när jag hör propellerljud vid horisonten.

Vänta! Jag tyckte jag hörde något…

Jag insåg just den ofrivilliga likheten mellan den här bloggen och My Name is Earl.

Förra och första gången jag gick till en alkoholläkare var ungefär tre år sedan. Jag gick dit mest för att på något vis återgälda omtänksamhet som givits mig, och det hela var en rätt plågsam historia.

Det var en tisdag och på måndagskvällen hade jag inventerat vinstället. När jag gick in på mottagningen luktade det gammal fylla, men jag tror inte det var jag som luktade.

Gick fram till kassan och bad att få träffa en läkare och betalade därefter 300 kronor till en kärring bakom en disk ("i kontanter, vi tar bara kontanter, du har väl kontanter med dig!").

Sen satt jag i väntrummet i en och en halv timme och väntade på att mitt namn skulle ropas upp. I andra änden av rummet satt en skånsk jävla idiot och plågade nån annan väntande stackars sate med att ramsa upp alla fyllor han hade haft och hur mycket pengar han hade bränt på dem ("en meljeon, jau, en meljeon miiinst"). Endast med enorm viljestyrka lyckades jag sitta kvar i väntrummet tills mitt namn ropades upp.

Läkaren jag fick träffa hade ett fast handslag med tillhörande blick.

— Ja, berätta varför du är här, sa han.

Jag berättade och berättade och han lyssnade tålmodigt. Han ställde få eller inga frågor, så jag pratade på. Till slut tystnade jag. Han lutade sig fram över skrivbordet på ett lite Gunvald Larsson-aktigt sätt:

— Vet du vad skillnaden mellan dig och mig är? Det är att när jag dricker så har jag kul och trevligt, men när jag har 1 i promille så lägger jag av. Det är då ditt roliga börjar.

— Nä… började jag.

— Vill du ha antabus?

— Nä, alltså…

— …och så ta den här också. Det är en lapp med tider för vår motivationsgrupp på tisdagar. Va? Vill du inte ha antabus? Jaja, det väljer du själv. Om du ångrar dig kan du ringa.

Jag satt helt knäpptyst i stolen.

— Du, en grej till: Du ser fräsch ut. Sabba inte det, avslutade han.

Det blev varken antabus eller motivationsprogram den gången. Ett par veckor senare var jag tillbaks på en förnekande alkoholists klassiker #1, nämligen: Jag kan klara att dra ner på mitt drickande och börja dricka normalt på egen hand och utan nån jävla pappskalle och hans motivationsprogram.

Nästa alkoholläkarbesök dröjde ju som vi vet till i förrgår. På dessa tre år har jag hunnit inventera en hel del vinställ.

— Vilken pizza vill du ha?

— Capricciosa, svarade jag som vanligt.

Jag befann mig i det första tonåret och ville alltid ha Capricciosa. Pappa brukade laga mat på vardagarna, men på lördagar var han oftast ledig från matlagningen. Då åt vi pizza.

Pappa var kapten och Mazda 323 var skutan. Vi slörade ner till torget och jag fick pengar för att gå bort och hämta pizzorna. Jag var tillbaks vid skutan fem minuter senare för att mönstra på igen, och när vi la ut från kaj såg jag i ögonvrån en ölburk ligga och guppa i vattnet.

På hemvägen fick vi kryssa.

Han var en lugn och sympatisk man i 45-årsåldern. Det vilade något eftertänksamt över honom. Han var självklart islänning. Varför detta är självklart ska jag berätta en annan gång.

Jag pratade och han lyssnade. Ibland ställde han små frågor för att leda in min monolog på de spår han önskade — min livssituation, min familj och mina dryckesvanor. När jag tänkte att jag berättat nog så blev det en stunds tystnad. Han gnuggade sig lite i skägget.

Sedan ägnade han tre minuter åt att berätta det uppenbara, nämligen att det kan vara svårt, att många behöver hjälp, att AA finns, att man måste lägga en plan för varje dag där alkohol inte ingår. Osv.

Han frågade vad jag tänkte om AA, och jag drog en liten suck på insidan. Så svarade jag att det finns omständigheter runt AA som gör att jag föredrar att vända mig till sjukvården. Han betraktade mig en liten stund. Gnuggade sig i skägget.

Han tryckte lite på datorn som stod på skrivbordet och tittade på sin 800x600-upplösta skärm. Jag såg mitt namn. "Alkoholproblem", stod det bredvid. Jag såg även en massa andra namn. "Tomas Johnsen, Öm testikel." Ajdå, tänkte jag. Denne vänlige läkare ska inom en timme sitta här och klämma på Tomas pungkulor. Äh, skärp dig. Fokus nu.

— Jag remitterar dig till en behandlingsklinik, sa han. Där finns specialister och hjälp att få.

— Ja, så bra!

Jag hade svårt att dölja min glädje över detta önskade besked.

— Tyvärr är det lång väntetid, säkert några månader. Därför vill jag att du kommer tillbaks till mig för samtal under tiden du väntar. Jag sätter upp en tid om en månad.
 
Jag blev lite överrumplad av hans plötsliga utspel. Han hade vaggat in mig i en tro om att jag skulle gå vara tvungen att gå därifrån med en klapp på axeln och en utskrift från AA’s webbsida.

Jag samlade lite kraft och frågade vad han tänkte om antabus, och om det var något han skrev ut.

— Ja, jag kan skriva ut det. Men jag hade inte tänkt göra det nu. Du är fast bestämd att inte dricka mer nu? Inte en droppe?

— Ja, helt bestämd. Men det har jag varit förut. Dessutom tänker jag att det kanske kan ha en lugnande effekt på min sambo, om hon vet att jag inte kan dricka.

Han verkade ganska bestämd på att inte skriva ut nånting alls. Snackade lite om att antabus inte är en lösning och sa nånting som liknade väldigt mycket det jag skrev om antabus för några dagar sedan. Han ville överlåta eventuellt antabusutskrivande till behandlingskliniken.

— Men, sa han tydligt, lyssna nu: Antabus eller inte antabus så måste du alltid ligga i förkant av din alkoholism. Att dricka innebär vissa förberedelser. Var observant på dina tankar och ditt beteende. Och om du känner att du inte klarar det, så ring hit. Vi börjar så här.

Skulle gå och panta flaskor och burkar idag. I skåpet under köksbänken fanns oanade mängder tomflaskor. Mest Cola och Ramlösa. En och annan Fanta. Två burkar Clausthaler alkoholfritt öl. Inte en enda burk eller flaska som innehållit alkohol.

Nä, alltså, jag är ju inte helt idiot. Vad tror du min sambo hade sagt om det legat åtta nya ölburkar inne i skåpet så fort hon varit borta kvällen innan? Hur i jesu namn skulle jag förklarat bort det? Det är ju därför jag varit så noga med att gå och slänga burkarna direkt. Helst samma kväll. I soptunnan som tillhör huset tvärs över gatan. I fall hon skulle få för sig att kolla, liksom.

Det gjorde hon faktiskt en gång: Jag har genom mitt beteende fått min kära att gräva i soporna. Det känns sådär.

Läste att man själv måste transportera hem alkohol från utlandet för att slippa betala svensk alkoholskatt. Fan vad jobbiga de är, alltså. Det här med EU blev ju inte alls så bra som man hade hoppats på.

Imorgon ska jag till läkaren. Det är en helt vanlig husläkare, och jag antar att jag har cirka 15 minuter på mig att få honom att förstå att jag inte kan gå därifrån utan att veta vad mitt nästa steg är.

Antingen är han en duktig läkare och då har jag oroat mig i onödan. Eller så är han en idiot, och då måste jag hjälpa honom att ställa samma diagnos som jag själv redan gjort, men utan att skriva honom på näsan.

Ikväll bjöd konsultföretaget sina konsulter på konsultmiddag för de konsulter som är uthyrda till det företag där jag själv är konsult.

Jag drack inget. Inget att slå på stortrumman för direkt — jag har ju självklart varit ute och ätit utan att dricka alkohol många gånger. Faktum är att jag inte tycker att det är särskilt jobbigt att avstå, bortsett från de gånger då någon tjatar på mig om att jag ska dricka (eftersom det alltid är jobbigt med folk som tjatar, oavsett om vad).

Anledningen till att det inte är jobbigt är tyvärr mindre positiv: Jag förknippar inte alkohol med mat. Det har jag aldrig gjort. Öl smakar bäst utan mat. Och full blir man lättast på fastande mage. Full passar sig dessutom ganska dåligt i middagssällskap, men om man ignorerar detta och kör på ändå så måste man mellan varven sitta med tomt glas och vänta på att serveringspersonalen kommer fram och frågar om man vill ha något mer. Och det, det är en mycket, mycket stark känsla av rastlöshet.

Beklagar jag mig? Är det självömkan jag håller på med? Är det kanske svårt att förstå varför jag envisas med att sitta och ramsa upp dessa tankar och tragiska gamla historier om vartannat?

Jag ser det som att jag försöker lägga ett pussel. Förstå vad som hänt. Cluedo, kanske. Det ligger ett lik i källaren. Mordvapnet är ett sexpack, det vet jag. Men vem som gjort det och i vilket rum, det får jag fortsätta klura lite på. Kanske är det jag själv? Det är jag som är Professor Plommonnäsa.

Antabus blockerar ett enzym som bryter ned alkohol i kroppen, vilket gör att koncentrationen av acetaldehyd ökar i kroppen varpå kraftiga obehag uppstår: Rodnad i ansikte och bål, intensiv huvudvärk, andningssvårigheter, illamående, svettningar och hjärtklappning. Låter som en koncentrerad bakfylla, tycker jag.

Sjukvårdsrådgivningen skriver: "Det har visat sig att läkemedelsbehandlingen ofta fungerar bättre om man tar medicinen i samband med regelbundna besök och samtal på mottagningen." Jaha ja. Vad som menas här är väl väsentligen "I likhet med andra läkemedel fungerar antabus bäst om förpackningen avlägsnas och läkemedlet därefter intas enligt anvisningarna. Trots omfattande försök har det inte kunnat påvisas någon hälsofrämjande effekt med att ha antabus liggande orört i badrumsskåpet."

Jag fick ett erbjudande om att få antabus utskrivet till mig en gång, och att intagandet skulle ske genom regelbundna besök till en sjuksköterska. Jag tackade nej. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag hade för anledningar den gången, men jag har fortfarande mina dubier:

Alkoholisten i mig har ganska gott tålamod, och medicineringen pågår väl knappast i en hel livstid. Vad händer sen? När man gått utan alkohol under en längre tid för att man inte kan dricka, vad tänker man då när man plötsligt återfår möjligheten? Och så är jag, hur motstridigt och skrattretande det än låter, inte så förtjust i tanken på att stoppa i mig fler kemikalier. Det hade varit så fint att få känna sig helt ren och sund, liksom.

Men. Kontentan av det hela blir ju på nåt sätt att jag redan har testat att inte följa läkarens råd. Det gick dåligt. Så då återstår väl bara att testa det andra alternativet.

Jag var verkligen fascinerad av USA när jag var yngre. Jag var helt övertygad om att jag skulle göra allt för att flytta dit en vacker dag.

Ett första steg på den vägen var att åka dit och beta av ett år på High School. Jag var hyfsat övertygad om att jag skulle dra dit och bo granne med Snoop Doggy Dogg och åka sportbil och sånt. Det blev inte riktigt så, eftersom jag blev utplacerad på slätten i Idaho.

Men det jag ville komma till var att jag efter tre månader blev tagen av polisen och till slut dömd till två veckors samhällstjänst för "underage possession of alcohol". Jag har alltid betraktat den där episoden som en kul grej att berätta för folk, även om det inte var så kul när det hände.

Familjen jag bodde hos blev grundligt besvikna på mig och jag blev tvungen att flytta ut. Min mamma satt hemma i Sverige och var mycket, mycket orolig. Lärare och föräldrar som engagerat sig i mitt välbefinnande fick sin vänlighet återgäldad genom att behöva anstränga sig ytterligare för min skull i samband med att samhällstjänsten skulle klaras av.

Om konsekvensernas proportioner är rimliga kan diskuteras. Men det är karakteristiskt och talande att alkohol utgjorde motorn i denna rostiga Saab 99:a till historia.

Öhh, du. Nu är det dagen efter min trettioårsdag och jag trodde vi hade en deal om att vi skulle lägga av igår. Men så fick du mig på något sätt iväg till butiken för att handla mat. Jag kom hem med en fryst pizza i en kartong (var nu den är) och fyra julöl. Hallå? Och så julöl också — ja, precis, för då tror ju hon tjejen i kassan att du bara gillar smaken. Hur löjlig går det an att bli?

Nu har jag skickat mess till en kompis och berättat om dig. Det är han kompisen som du hatar, du vet. Och ärlig var jag också. Ha! Det ska du bara ha. Försök snacka dig ur den här om du kan.

På fredag ska vi till läkaren, du och jag. Jag har förstått att jag behöver professionell hjälp för att dräpa dig. Eller ja, det är det du vill få mig att tro. Att du är död. Men jag känner dig nu! Du står där bredvid och väntar. Och väntar. Och väntar. På mig, och på att det ska bli du och jag igen.

Men jag ska ju bli pappa nu, förstår du inte det? Jag har inte tid med dig. Jag orkar inte mer. Jag vet att du vill, och att du kommer försöka, driva mig och min älskade ifrån varandra så att det bara blir du och jag igen. Jag vet att du är svartsjuk och inte ger upp föränn vi sitter där nakna och fulla och tittar på varandra. Först då kanske du vill dra vidare. Bara för att efterlämna mig som ett gudstroende miffo som finner sitt enda stöd i dina tidigare erövringar.

Jag ger aldrig upp den här kampen mot dig. Du ska få svärdfäktas med mig, Kill Bill-style, tills orken din tryter och jag står där med min samurajsabel mot din nakna strupe. Jag vet att du är odödlig, att din legend nu och för evigt kommer att vila över mig.

Desto bättre kommer det att kännas att säga att jag har dödat ett spöke. Pappa är lite som Jack Sparrow. Fast snyggare.

Fyllde 30 igår. Jag hade tänkt ta det väldigt lugnt på grund av ett viktigt möte idag. Men min chef lurade iväg mig och det var tydligen överraskningsfest.

— Du är ledig imorgon, Marcus, sa min chef.

Perfekt. Tänk om jag hade varit tvungen att jobba nästa dag, så som alla normala människor måste. Det funkar ju inte. Vi måste ju för tusan tillrättalägga för överdrivet alkoholbruk

Jag hade ett bankärende angående lägenhetslån klockan 13, och jag kände mig tvungen att berätta för banktjejen att det hade varit fest dagen innan eftersom jag fyllt 30. Om jag eventuellt, trots mina fyra gröna Extra i munnen, luktade alkohol så hade det bara med det att göra.

Vilket i sig är rätt konstigt, för när jag var yngre luktade jag aldrig alkohol efter att ha fyllt år. Det måste ha med nåt annat fyllande att göra. 

Bacardi är on fire, men tar sitt ansvar. I likhet med övriga spritproducenter kräver www.bacardi.com att man skriver in sitt födelsedatum innan man får komma in på festsajten.

Jag är glad över att man har förhöjt säkerheten. Tänk om det skulle logga in en terrorist eller nåt.

— Men vadå, sa Björn, du försöker säga till mig att du är alkoholist eller?

— Ja, Björn, det är det jag försöker säga. Och med tanke på att du har varit med en stor del av tiden så undrar jag lite vad du själv har för tankar runt det här?

— Jag är inte nån jävla alkis.

— Nä, okej.

— Jag menar, om jag hade varit alkis, varför kan jag då gå flera veckor utan att dricka?

— Men hur ofta händer det då?

— Ibland.

— Ja ja, okej. Det är lugnt. Jag ska inte etikettera dig på något sätt. Ber om ursäkt att jag tog upp det. Jag vet att det är känsligt, men det råkar vara så att detta är något jag tänker mycket på.

Två minuter tidigare hade Björn berättat om hur han brukar gömma en flaska vin i vattenbehållaren på toaletten så att han kan ta sig några slurkar när han ändå är och pissar. Till en början gjorde han ju inte så, men sambon tjatar ju så jävligt om att han dricker att han är tvungen till att trixa lite.

Hon grät.

— Kom in och sätt dig i soffan, sa hon.

Och så spelade hon Feathers and Down från Cardigans Long Gone Before Daylight. Värmeljuslyktorna från Indiska hade dansuppvisning på den bortre väggen.

— Kom till mig och låt oss drunkna. Vila hos mig. Låt mig aldrig släppa dig, sa hon.

Det finns ingen Gud. Vad ska vi med Gud till när det finns änglar?

Ge mig tillbaks mitt eget ansvar, säg att det är upp till mig hur jag vill leva mitt liv.

Ge mig antabus så att jag inte kan välja längre, ge mig en sjuksköterska som ser mig inta den så att jag inte fuskar.

Ge mig en inbjudan till en fest och ge mig besvikelsen när jag måste tacka nej.

Ge mig en klapp på axeln när jag varit nykter i fyra veckor och ge mig den uppgivna blicken när jag spricker. Ge mig din styrka när vi är på kafé på tisdagen och överlåt resten åt mig när lördagen kommer.

Ge mig ansvar på jobbet, ge mig en firmafest att göra bort mig på, ge mig din mantel av förnedring att bära när den blivit för tung.

Ge mig oförståelse, ge mig oacceptans, ge mig allt på "o". Ge mig dina ogenomtänkta tankar om vad jag borde göra, ge mig ditt förakt.

Låt mig ta alla dessa gåvor och lägga i den gryta jag bär på min väg mot helvetet. Du säger "koka", jag säger: "hur varmt?"

Alkoholskador kostar nittiåttatusen miljarder om året, eller vad siffran nu brukar vara.

Det är ju inte bra.

Men hur stor del av Sveriges ekonomi bygger på ett hejdlöst spenderande av pengar på hårt beskattad alkohol varje helg (och en EU-anpassad helg löper från onsdag till söndag)?

Ponera ett genomförbart och efterlevt alkoholförbud i Sverige. Ett stort frågetecken reser sig över hela detta tankeexperiment: Vad ska Fadde göra?

Midsommar har ju en ting gemensamt med övriga dagar: Den inträffar en gång om året. Måste vara någon som tänkt till där.

Vi hade fest hemma hos mig, i min lägenhet i Göteborg, på midsommar en gång något år. Vi hade blivit för gamla för att åka ut till kusten och festa med fjortisarna, liksom.

Vi åt sill. Det var en tjej där som var väldigt intresserad av mig och som jag trivdes väldigt bra med också. Vi hade träffats i kanske tre veckor, och jag hade verkligen tron på att mina känslor skulle växa sig starkare.

Vet inte helt vad som hände efter sillen. Jag låg och snarkade i soffan vid halv åtta på morgonen när hon väckte mig och sa: "Jag går nu."

— Varför ska du gå?

— Jag måste tänka, sa hon. Jag trivs inte så bra här, just nu.

— Okej, vi hörs sen, sa jag och lyfte upp även högerbenet i soffan.

Vi träffades faktiskt senare samma dag. Hon sa:

— Har du någonsin tänkt över ditt drickande?

— Ja, jag gillar inte mousserande vin, sa jag och drog på det där charmiga leendet som fått henne på fall under en picknick i stadens park endast några veckor tidigare.

— För du dricker väldigt mycket, ignorerade hon mig med och lät ögonen vila på ett förbiflygande pölsepapper från 7-Eleven. Och det klarar inte jag, fortsatte hon.

— Men kom igen då, det var ju bara ett olycksfall i arbetet, skämtade jag vidare.

— Så du har aldrig tänkt på det?

— Nej. Du. Fan. Förlåt. Jag vet att jag blev jävligt full igår. Och spelade hög musik och sånt. Förlåt. Du. Jag ska inte göra om det.

Hon trodde mig. Jag trodde mig själv. Senare samma kväll genomled jag en treochenhalvtimmarskonsert på Ullevi med gubbjäveln Springsteen som vägrade sluta spela.

Dagen efter var första gången i hela mitt liv som jag tänkte: Fan, är jag alkoholist eller?

Jag har firat midsommar ihop med folk jag inte känner flera gånger. Det brukar vara trevligt. Men det är säkert tre år sedan sist nu.

Den gången drack jag inte mer än några öl och lite vitt vin. Max.

Men på eftermiddagen drack jag åtta öl till och till sist Hallands Fläder och päronsaft, och var till slut lika inlagd som sillen. Ungefär i samma veva tröttnade alla på att det var väldigt mycket jag- och väldigt lite all- i sången, så de gick och la sig. Då blev jag bästa kompis med en märklig typ som gillade Kent och var den ende som inte ville sova. Så han lyssnade på Kent under tiden jag gick runt i tältet och snapsade överbliven akvavit.

Nästa dag hade jag röda ögon. "Fan, du var rätt full igår", sa Toffe. "Äh, är det fest så är det fest", sa jag. "Ja, det har du rätt i", sa Toffe, "Jag blev bara så trött".

Jag har aldrig firat midsommar med det gänget igen. De är ju så tråkiga. Och så har jag inte blivit inbjuden heller. Dålig stil.

National Geographic Channel har en självreklam (mediamänniskor brukar kalla självreklam för puff) som handlar om att det inte spelar någon roll i vilken ordning bokstäverna i ett ord kommer, så länge första och sista bokstaven är på rätt plats. Det beror tydligen på att hjärnan inte uppfattar ord bokstav för bokstav utan som en helhet.

Det är ju mäkta irriterande att hjärnan är så duktig på såna grejer, men systematiskt självduperande (alkoholister brukar inte kalla detta för puff) går däremot jävligt bra.

Han Claes Malmberg ska ju vara lite sådär "det finns ingenting du kan göra som inte jag har gjort".

Eftersom Classe efter sina upprepade succéer som Timell-sidekick på lekprogram, förlåt, skådespelare, inte förtjänar fler hårda ord så ska jag heller inte utdela några sådana. Tyckte förresten jag såg honom rulla en barnvagn genom Stockholm för något eller åtta år sedan. Det såg schysst ut. Jag tolkar det som att Classe gillar att rulla barnvagnar över kullersten. Det blir ju mycket svårare att se amfetaminryckningarna då.

Järngänget då? Kicki, Gudrun och Suzanne som gjort en i sina egna ögon fin grej och gått ut med att de sliter lite med alkohol. Kanske är Anna Sjödin (är det hon på TV4 eller?) nästa, vem vet..? De kan ju starta ett Alkoholistiskt initiativ. Behövs bara en halvfinsk alk.. äh, Gudrun ordnar det.

Men vad sägs om sköna snubbar som Ingvar Oldsberg och Arne "var-han-verkligen-packad-i-tv-på-julafton-nej-det-var-bara-alvedon" Weise som inte heller de verkar banga för en lakritsshot på Valand? Kanske är det läge för en lustig julshow tillsammans? Drive-in, kanske? Gratis spolarvätska (endast för bilbruk) till alla betalande gäster?

Jag har sagt så många konstiga, dumma grejer när jag varit full, att ovanstående framstår som en barnbok. Trodde jag att jag var rolig?

Jag var 14 år, det var 30 grader, drachmen stod i 1 mot 30, mina föräldrar var 2 och deras problem var svårlösta till 1000 och antalet restresor de köpt för de få lärarkronorna var 4. Avståndet mellan våra hotell var 3 kilometer, antalet kvällar min 17-åriga syster ville sitta på hotellrummet tillsammans med sin 3 år yngre lillebror var 0 och dessutom lika med summan av de onda aningarna för vad som komma skulle.

Jag tror det var happy hour och 2 till priset av 1 på den grekiska bargatan. Jag köpte 1 gin & tonic och sedan 1 rom & cola. Sedan 3 gin & tonic till, tror jag. Enligt grekisk lag ska man säkert vara 18, men kontrollen var 0. Jag och 2 halländska killar som bägge var 1 år äldre än mig gick vidare till 1 nattklubb. Jag började må dåligt och gick strax ut för att placera mig tvärs över 2 stolar där jag liggandes på mage spydde 10 gånger på min egen t-shirt.

Vem hade inte fått lust på mer efter en sådan fin upplevelse?

Den satt så klockrent, rubriken. Eftersom du är avslöjad, liksom. Jag har ju dig all figured out. Eller också är det du som har mig — det är det som är så jävla jobbigt med dig. Men jag vet vad du brukar göra, i alla fall!

Du gillar att snika dig in lite överallt. Du är aldrig inbjuden, men kommer ändå. Ibland anstränger jag mig verkligen för att slippa springa på dig på gatan. Då klär du ut dig, ditt lurige fanskap. Du inväntar en fest, ett julbord, en midsommarafton, en födelsedag. Eller, du, är det du som arrangerar sånt där eller? Nåja, hur som helst så klarar du av att tjata på mig. Tjat, tjat, tjat, tjat. Tjat om att jag inte kan leva utan dig, tjat om att jag är dum som inte bjuder in dig, du och jag som haft så mycket kul ihop.

Och du gör det så snyggt också! Du vet att jag inte blir frestad till att bjuda in dig när du ligger i en aluminiumcylinder, eller ens ett glas för den delen. Du vet att du inte kommer åt mig ögonvägen. Så klantig är du heller inte. Du borde varit militärstrateg eller tjänstgjort inom underrättelsetjänsten.

Min farmor ringde igår. Hon är väldigt söt, och fyller 90 i februari. Hon överraskar mig mycket sällan. Det gjorde hon inte heller igår. Men däremot gången vi pratade dessförinnan:

— …och så vill jag du ska veta en sak.

— Jaa?

— Din pappa tog inte livet av sig för att han inte ville leva längre. Det var bara ett dumt påhitt. En sak han gjorde för att han hade druckit sprit. Annars hade han aldrig gjort så mot dig. Han älskade dig, mest av allt på denna jord. Det var inte meningen av honom. Att det skulle bli såhär, alltså…

— Nää.. Jag vet det. Vet du a..

— ..för du har ju sagt till mig att du frågade honom en gång, en gång när han var ledsen! "Du kommer väl inte ta livet av dig, pappa", frågade du. Kommer du ihåg det?

— Ja, det kommer jag väl ihåg.

— Då sa han: "Det skulle jag aldrig göra mot dig". Han menade det, han gjorde verkligen det. Det gick bara så fel allting, när han hade druckit och så. Det var ju inte så här det skulle bli.

— Nä, det var ju inte det.

— Jag vill att du ska veta det. Det ger mig tröst att veta det.

Jag har ju förstått att du inte tänkt ge upp förrän du fått vad du vill. Men du, allvarligt talat: Vad vill du då? Går det inte att muta dig, stämma dig eller polisanmäla dig så att du lämnar mig ifred? Och bara drar härifrån?

Jag tror egentligen jag vet varför det inte går. Du lyder också under livets och evolutionens lagar. Du vill bara överleva. Alla funderingar om "varför" är överflödiga. Du vill leva, du vill fortplanta dig och föra dina gener vidare. Du värnar egentligen bara om dina värderingar. Du gillar dina egna ord, och du tänker kämpa med näbbar och klor för att försvara dem. Kan inte anklaga dig för det — jag är likadan.

Vet du att du imponerar mig ibland. Din målmedvetenhet och uthållighet överträffar allt.

Det vore en skymf att kalla dig för en trojansk trähäst. Så också kameleont. Du är mycket, mycket duktigare och mer mångfacetterad än så.